Vilka artiklar har du klickat dig fram till i dag?
Har din mobil eller dator visat fadern som under flykten över Medelhavet gråtande kramar sin lilla dotter?
Eller har du i stället klickat dig fram till en artikel om massinvandringens hot mot Sverige?
I dag kan vi alla välja vår egen verklighet.
Och vi gör det.
I Ulrika Kärnborgs nyutkomna bok ”Klickokratin” framgår att vi via nätet alltmer lever i parallella nyhetsvärldar där vi skapar vårt alldeles egna utrymme i nyhetsbevakningen och bara klickar på den vinkling som passar oss.
Den gamla tidens tidningar och tv, där vi fick veta allt som hände, inom och utom landet, inklusive väder och sport, har förbytts i en värld där vi bara väljer det vi vill läsa och slipper konfronteras med allt annat.
Det har skapat en grogrund för högerextrem propaganda som såväl politiker som borgerliga skribenter ofattbart nog verkar blunda för.
Det är en värld där Sverigedemokrater aldrig behöver läsa andra nyheter än att flyktingar alltid är mer kriminella än andra, att tiggarkungar åker runt i Mercedes, att den svenska nationalsången ska förbjudas för att invandrare inte ska ta illa upp, att det finns en tyst överenskommelse mellan journalister, polis och politiker om att aldrig skriva om detta, och andra befängda vanföreställningar.
Drar vi ut resonemanget från Ulrika Kärnborgs bok hamnar vi i en stat där all information är hårt vinklad. Som i en repressiv diktatur läser vi endast det som har undgått censuren. Den stora skillnaden är att vi genomför vår censur själva.
Nyhetssajter som Avpixlat gör det enkelt att styra informationen bort från det generella, faktabaserade och heltäckande till förmån för det kraftigt vinklade.
I viss mån finns en motsvarande likriktning av klickbara länkar inom den progressiva journalistiken. Men det finns avgörande skillnader.
Medan progressiv journalistik fortfarande drivs av åsikter drivs en stor del av högersajterna av förvrängda fakta och hat.
Och det är här som det blir riktigt obehagligt.
Att traditionell media inte bör låna sig till klickbarhetens vrångbilder för att samla än fler klick borde vara en självklarhet. Tyvärr är det beklämmande att se hur borgerliga ledarskribenter tvärtom under senare tid alltmer har övergivit traditionella nyhetskommenterande alster för att i stället sälja sig åt den klickbara självcensurens retorik.
Att en svans av hot, hat och hån mot vänsterskribenter nu inte bara följer på inlägg från Flashback utan också stormar ut efter utspel från SvD och DN borde mana till eftertanke.
Men gör det uppenbarligen inte.
Det hat, hot och hån som skribenter inom arbetarrörelsen numera ständigt utsätts för – ofta med okunnig hänvisning till att vi ändå styr debatten – kan därmed inte bara tysta enskilda röster och på så sätt minska den mångfald av åsikter som är ett absolut måste för att bilda motpol till klickokratins likriktning, detta hot är nu också ett direkt hot mot demokratin.
Och vi måste inse att det är just det som är meningen för klickokratins mest reaktionära flank.
Det här ställer krav på våra politiker och det blir alltmer tydligt att de etablerade partiernas överlevnad inte ligger i att triangulera mot en klickbar självcensurerad vrångbild av verkligheten utan att presentera en egen stark politik baserad på fakta.
Som beskrivs i en annan nyutkommen bok, Björn Elmbrants Innan mörkret faller handlar Socialdemokraternas och de progressiva krafternas uppgift om att skapa arbete och försvara välfärden, inte bara om att samla stöd inför valet 2018.
Det är en nödvändighet för att försvara vår demokrati.
