Djävulsk historia i en djävulsk tid

Thomas Mann (1875–1955) var mycket kritisk till nazismen, och tvingades fly Tyskland när Hitler kom till makten.  Foto: Bonnierförlagens arkiv

Thomas Mann (1875–1955) var mycket kritisk till nazismen, och tvingades fly Tyskland när Hitler kom till makten. Foto: Bonnierförlagens arkiv

Folksagorna släpper inte greppet om oss. Särskilt inte den om doktor Faustus, mannen som säljer sin själ till djävulen i utbyte mot genialitet. Både Christopher Marlowe och Goethe har skrivit om honom, likaså Thomas Mann.

I Manns version – i färsk nyöversättning av Ulrika Wallenström – är Faustus (döpt till Adrian Leverkühn i boken) en tonsättare som offrar sin själ för musiken. Historien om honom berättas av hans vän, som skriver i det nazistiska Tyskland. Den djävulska historien ramas på så sätt in av en djävulsk tid.

Doktor Faustus är Manns sista stora verk, skrivet under världskrigets slut. Det är en lunta på 669 sidor som till stor del består av lärda disputationer om musik- och kulturteori. Bitvis är den skamlöst bildningselitistisk och kräver stora förhandskunskaper. Bitvis är den bedövande vacker, som när Leverkühns musikstycken beskrivs.

Som Kerstin Ekman påpekar i förordet tror man nästan att man har hört musiken som man läser om. Mann har berättat om hur medvetet han har jobbat med just dessa textpassager. För att beskriva musik så att det inte blir tråkigt krävdes en musikalisk komposition av själva texten.

Doktor Faustus är dock mycket mer än en bok om musik. Det är en allegori över litterärt skapande, en bok om den borgerliga kulturens undergång och en berättelse om Tysklands alldeles egen djävulsgestalt – i mustasch och ridstövlar.

Författaren skrev den i exil i USA medan hans hus ockuperades och hans böcker brändes på bål. Det märks ned i minsta kommatecken att det är ett verk skrivet under svåra plågor. Samtidigt präglas boken av en kärv humanism. Doktor Faustus är Manns försök att backa ut ur ett brinnande Europa, med ett manuskript om tolvtonsmusik tryckt mot bröstet.

Rasmus Landström

Arbetet Kultur

Kommentera den här artikeln