– I dag tjänar ungefär varannan arbetstagare mer än taket i sjukförsäkringen, säger forskaren Nadja Grees. Det är en problematisk utveckling att den allmänna sjukförsäkringen står för en krympande del av skyddet vid sjukdom. Foto: Mårten Martos Nilsson

Allt färre får ut 80 procent av sin inkomst från den allmänna sjukförsäkringen. Kompletterande försäkringar fyller ut tomrummet. Därmed blir villkoren vid sjukdom allt mer olika, enligt en rapport från Inspektionen för socialförsäkringen (ISF).

Fråga svenska politiker hur hög sjukpenningen är, och de flesta lär svara utan att blinka: 80 procent av den inkomst du har när du arbetar. Inte lika mycket som på 1980-talet, då ersättningen var 90 procent. Men bra nog för att kunna säga att den allmänna försäkringen skyddar människors standard vid sjukdom.

I verkligheten stämmer den bilden allt sämre, visar forskaren Nadja Grees i en rapport som Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) publicerar i dag, tisdag.

Det beror i viss mån på ersättningsnivån har sänkts genom politiska beslut. Men framför allt på att ersättningen vid sjukdom inte har hängt med i inkomstutvecklingen. De senaste 20 åren har reallönerna ökat med 50 procent, medan sjukförmånerna, som är kopplade till prisutvecklingen, har legat stilla.

Sjukförsäkringen ersätter bara inkomster upp till 27 800 kronor i månaden, och allt fler tjänar mer än så.

– 1992 hade 16 procent av männen och två procent av kvinnorna inkomster över taket. I dag tjänar ungefär varannan arbetstagare mer än taket, säger Nadja Grees.

Det här gör att de kollektivavtalade sjukförsäkringarna, som kompletterar sjukpenningen från Försäkringskassan, blir allt viktigare. Enkelt uttryckt fyller de här försäkringarna ut sjukpenningen så att den totala ersättningen på lön under taket blir 90 procent om man är sjuk länge. Dessutom ger de (för de flesta) ersättning för lön ovanför taket.

Rapporten visar hur den sammanlagda ersättningen från den allmänna och de kollektivavtalade försäkringarna har utvecklats åren 1982 – 2013. Utvecklingen ser olika ut för de fyra stora grupperna: privatanställda arbetare, privattjänstemän, kommun- och landstingsanställda och statligt anställda. Men gemensamt är att den allmänna sjukförsäkringen står för en krympande del av skyddet vid sjukdom, medan de kompletterande försäkringarna betyder allt mer.

Det är en problematisk utveckling, anser Nadja Grees. Mest uppenbart är att omkring tio procent av löntagarna inte omfattas av kollektivavtal, och alltså får betydligt mindre ersättning än andra. Vid en lön på 35 000 kronor i månaden motsvarar den allmänna sjukpenningen 62 procent av inkomsten, vid en lön på 45 000 motsvarar den bara 48 procent.

Men även mellan de grupper som omfattas av kollektivavtal skapas allt större skillnader. Privatanställda arbetare saknar till exempel kompletterande ersättning för inkomster ovanför taket under tiden med sjukpenning.

– Dessutom är det troligen många som inte känner till att de har en kollektivavtalad försäkring, och missar att ansöka om ersättning, säger Nadja Grees.

I tysthet pågår alltså ett systemskifte: bort från generell välfärd, mot en ordning där Försäkringskassan betalar ett slags grundskydd som olika grupper kompletterar med egna försäkringar.

– Antingen fortsätter utvecklingen där kollektivavtalade och privata försäkringar tar över allt mer. Eller också höjer politikerna taket i den allmänna sjukförsäkringen, säger Nadja Grees. Oavsett vilket behövs debatt om beslutet. Den förändring vi ser nu är resultatet av ett icke-beslut.