Socialdemokraternas kongress inleds i Västerås i dag.
Och om bara fem dagar, på onsdag, lyser ett annat viktigt datum för svenska arbetare.
Det är då LO efter ett drygt års utredande ska presentera slutrapporten i projektet Full sysselsättning och solidarisk lönepolitik.
Projektet kom till som ett uppdrag från förra LO-kongressen att ta ett helhetsgrepp om frågan varför sysselsättning och arbetslöshet har haft så svårt att komma tillbaka till samma gynnsamma nivåer som före 1990-talskrisen.
Är det rent av så att den gamla typen av solidarisk lönepolitik är förlegad? Det var den lönepolitik som LO formulerade redan på 1950-talet och som sa att lika lön för lika arbete ska tillåtas slå ut de mindre lönsamma företagen. De företag som överlevde skulle i gengäld få bättre konkurrensförmåga och kunna anställa ännu fler till rimliga löner.
Taktiken var lyckad. Alla fick en rimlig levnadslön i ett samhälle med låg arbetslöshet och hög internationell konkurrenskraft.
Varför fungerar det inte i dag?
Alliansen har sin åsikt klar. Endast lägre löner för de lägst avlönade kan rädda svenska jobb, anser de. Fler arbetande fattiga och större klassklyftor är de borgerliga partiernas enda recept.
Det är välgörande att LO:s projekt i stället syftar till nytänkande, en förmåga som knappast kan tillskrivas Alliansen.
Åtta år av borgerlig lönesänkarpolitik har lett till ökade inkomstskillnader och samtidigt har vi endast sett ett ännu större utanförskap växa för breda grupper.
Men när nu låglönevägen definitivt fallerat. Och arbetslösheten bitit sig fast på hög nivå. Vad ska vi då göra?
LO:s stora projekt har under sin tid levererat 20 delrapporter. Här finns rapporter om riksbankens misslyckande, lägstalönernas funktion, utbildningens betydelse, infrastrukturens sammanbrott och om det stora behovet av statliga investeringar.
Delrapporterna är kraftigt nyskapande och långtgående i sina respektive förslag. Flertalet handlar om vikten av att kombinera en solidarisk lönepolitik med finanspolitiska reformer.
Och i den avslutande delrapporten finns en viktig passus som ganska väl sammanfattar en sanning vi måste återuppliva om vi ska ha en chans att nå tillbaka till låg arbetslöshet och samtidigt bevara den solidariska lönepolitiken.
Lennart Erixon, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, skriver att de två skaparna av den solidariska lönepolitiken, LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner redan på 1950-talet betonade:
”…att solidarisk lönepolitik inte leder till strukturomvandling (och full sysselsättning) om den inte kompletteras med arbetsmarknadspolitiska åtgärder. En solidarisk lönepolitik utan stöttande utbildningsinsatser och stimulanser av nya industrier kan mycket väl ha negativa konsekvenser för Sveriges konkurrenskraft och sysselsättning.”
Här finns den stora utmaningen för det som brukar kallas arbetarrörelsens andra gren, det socialdemokratiska partiet.
Ska vi ha en chans att bevara den solidariska lönepolitiken och samtidigt främja såväl tillväxt och välfärd som låg arbetslöshet gäller det att ta ett politiskt ansvar.
Socialdemokraterna har nu sjösatt en lång rad viktiga reformer för bostadsbyggande, näringslivet och utbildning.
Men LO-ekonomerna föreslår därutöver ett statligt investeringspaket på 70 miljarder kronor.
Vilken nivå Socialdemokraterna lägger sig på återstår att se.
Men partiet bör definitivt studera vad Rehn och Meidner sa om politikens ansvar redan på 1950-talet.
