Martin Klepke webbledartopp

Hur ska vi förhindra att svenskar far till Syrien och blir IS-krigare. Och vad ska hända med dem som kommer tillbaka?

Frågan har korkat fast till en kraftigt polariserad och politiserad svensk debatt.

Borgerliga partier gör allt för att bräcka varandra i hur hårda nypor som ska användas mot återvändarna.

Rödgröna kommuner, nu senast Stockholm, anstränger sig samtidigt för att inte deras ”sociala program” ska framstå som en belöning till människor som varit ute och krigat.

USA, som har en lång tradition i främst repressiva program, har i dag en betydligt klarare och mer samstämmig strategi.

I ett omfattande samarbete där kontakten med muslimska organisationer är viktig fokuseras arbetet på såväl lagstiftning som personers sociala situation.

Här har vi ett svenskt fel nummer ett.

Något samarbete mellan myndigheter, juridiska instanser och församlingar ser vi tyvärr mycket lite av i Sverige.

Sedan länge finns också specialiserade företag i USA som för anhöriggruppers räkning erbjuder projekt för att ta ut ungdomar ur olika typer av sekter.

De kallas avprogrammeringsprojekt och har i många fall varit mycket lyckade. Ändå innehåller de som grundläggande bas många av de sociala ingredienser som den röd-grön-rosa majoriteten i Stockholm har beslutat om. Det handlar ytterst om att erbjuda ett alternativ till sekterism och totalitarism.

Kanske skulle alla belackare av sociala insatser rucka en smula på sitt fördömande om Stockholm valt att kalla sitt program för ett avprogrammeringsprojekt.

Men det här är Sverige. Här har vi inga projekt för att avprogrammera folk och inkludera dem i samhället, även om det ytterst handlar om just detta, att inkludera i stället för att exkludera.

De personer som begått straffbara handlingar ska naturligtvis fängslas och dömas för det de gjort, allt annat är kontraproduktivt. Det är en polisiär fråga för det svenska rättsväsendet och här behövs också ett kraftigt utökat internationellt polisiärt samarbete.

Men därutöver är det också samhällets ansvar att kunna ge alternativ och ett möjligt vägval för enskilda personer att leva i harmoni med sina medmänniskor i stället för att mörda dem.

Kan samhället bara svara med repressalier och inte uppvisa något alternativ till mord och övergrepp är vi verkligen illa ute.