En sömmerska i Asien kan kosta tre kronor per arbetstimme, i Sverige är priset 180 kronor. Den skillnaden har slagit ut den svenska tekoindustrin. Men ett företag i Jämtland klarar sig mot alla odds.

Kvinnorna sitter på rad, böjda vid sina symaskiner. Från alla håll hörs korta, bestämda surranden då de trycker ner fotpedalen. Omkring dem växer travarna av tröjor och långkalsonger.

För en ovan besökare är det först något förvirrande över scenen. Den tycks höra hemma någon annanstans – i Indien, Bangladesh, kanske Thailand. Inte i Östersund, med de snöklädda fjällen i väster inom synhåll.

När blicken har vant sig träder skillnaderna mot låglöneländerna fram. Stolarna och de höj- och sänkbara borden, granskade av skyddskommittén. Fruktkorgen i fikarummet. Och de anställdas ålder. Veteranerna är många

– Jag har jobbat här i 40 år. Då förstår du att jag trivs, säger Martha Persson, som pratar obehindrat medan hon syr i blixtlåset i en jacka. Det är kamratskapet … man känner arbetskamraterna mer än man känner gubben.

Linus Flodin, vd på Woolpower, säger att en sömnadstimme i Bangladesh kostar tre kronor. Uppgiften är svår att kontrollera, Linus Flodin kan inte gå i god för den. Men lönekostnaden för en svensk sömmerska, 180 kronor i timmen inklusive sociala avgifter, är i vart fall jämförbar med lönekostnaden per timme för en hel fabrik i ett låglöneland.

– När våra utländska beställare ställer frågor om vårt sociala ansvarstagande måste vi bekräfta att våra sömmerskor inte är inlåsta, säger Linus Flodin. Att dörrarna går att få upp från insidan om fabriken brinner.

Det säger en del om den globala standarden i branschen. Den som gör att vi i Sverige kan köpa en t-tröja för 59 kronor, men knappt har några jobb kvar i tekoindustrin.

Också Woolpower har sina rötter i en nedlagd fabrik: KF-ägda Vinetta, som sydde nylonstrumpbyxor på 1970-talet. Billiga kinesiska strumpbyxor slog ut de svenska.

Men Vinetta hade en annan produkt: underkläder som hade utvecklats i samarbete med svenska försvaret. Köld och smittsamma sjukdomar har genom historien dödat fler soldater än kulor. Därför ville försvaret ha sockor, kalsonger och undertröjor som isolerade från kyla. De skulle vara robusta, och gå att tvätta i 60 grader för att hindra bakterietillväxt.

Svaret på de kraven blev att sticka ull löst, så att materialet bildar ett luftskikt som håller kvar kroppsvärmen. För att plaggen ska hålla trots den lösa stickningen armeras ullen med polyamid. Ärmar, midjor och ben stickas som hela ”tuber”, utan sömmar som kan gå upp.

– Metoden kräver specialtillverkade maskiner, säger Linus Flodin. Konventionella maskiner stickar för tätt.

Nya ägare insåg att plaggens egenskaper kunde intressera fler än försvaret. Bland kunderna finns i dag hamnar, flygplatser, sopåkare och polis, förutom flera länders försvarsmakter. Samt skidåkare och andra friluftsmänniskor.

Specialiseringen är en viktig förklaring till att Woolpower klarar sig, trots mångdubbelt högre löner än i Asien och Östeuropa. Ute i fabriken visar de anställda ingen oro för lönekonkurrensen. Vid en av stickmaskinerna, obegriplig för ett otränat öga, kontrollerar Magnus Åkerman att de många spolarna snurrar fram olika trådar i rätt proportioner.

– Visst är vi dyrare. Men man får vad man betalar för. Vi gör en helt egen produkt, och vi håller hög kvalitet.

Men i Woolpowers marknadsföring är plaggens egenskaper bara det ena argumentet. Det andra handlar just om att de är gjorda i Sverige, av anställda som har kollektivavtalade löner och bra arbetsmiljö. Företaget hoppas att allt fler kunder ska vara redo att betala för det.

I andra fabriker syr sömmerskorna samma söm hela tiden, och skickar plagget vidare till nästa maskin. Här syr varje sömmerska sina plagg från början till slut.

– Vi syr på upp till åtta olika maskiner, säger Susanne Nygren. Det gör att arbetsställningen varierar. Och när jag synar det färdiga plagget känner jag att ”det här har jag gjort själv”. Det är roligt. Och bra för kvaliteten.

Produktiviteten skulle öka om varje sömmerska satt kvar vid sin maskin, medger Linus Flodin. Men det skulle bara bli billigare i ett kort perspektiv.

– Utbildade sömmerskor går inte längre att hitta i Sverige. Så vi lär upp dem själva. Det tar två år innan en sömmerska är effektiv. Varje anställd är en långsiktig satsning, hon får inte slitas ut.

Linus Flodin framhåller Woolpowers omsorg om personal och miljö, och de anställda Arbetet talar med säger inte emot. Friskvårdstimme och massage är uppskattat, men framför allt är det varierade arbetssättet i sömnaden avgörande för att nackar och axlar ska hålla.

I praktiken måste förstås även Woolpower hålla nere sina kostnader. När Arbetet undrar vilka fackliga frågor som är viktigast har fackklubbens ordförande Ingrid Jönsson ett kort svar: lön. Hon är inte missnöjd med lönesystemet (som inte innehåller något ackord), men med nivån.

I snitt tjänar de anställda 21 500 i månaden. Lönerna må vara skyhöga jämfört med fabriker i Asien, med svenska mått är de ändå låga.

 

Läs också: