Thérèse Brunnander i Vildanden av Henrik Ibsen. Foto: Sören Vilks

En byst av Henrik Ibsen tronar på en plint mitt på scenen, men teatervärldens fadersgestalter går inte säkra i Anna Pettersons närhet. Ibsen får polisongerna avrakade och två av Vildandens
faderskaraktärer reduceras till huvudlösa dockor i hennes respektlösa uppsättning.

Pettersson vill inte spela klassiker genom troskyldiga upprepningar, speciellt inte om de handlar om kvinnliga offer. Det visade hon redan i sin tolkning av Strindbergs Fröken Julie 2012. Vildanden blir ett vibrerande möte med samtiden. Alla redskap i den dramatiska trolleri­lådan används för att historien om sanningens och lögnens samtidiga omöjlighet ska bli levande.

Ibland blir det för mycket. Upplivningsförsöken är på gränsen till maniska och övergår i fars och omotiverade dansnummer. Bättre fungerar videoprojektionerna och ljudsamplingarna som båda spelar med idén om fördröjningen, som om Ibsen aldrig riktigt kommer ikapp oss men heller inte släpper taget.

Pettersons uppsättning är medryckande, men inte sällan på bekostnad av skådespelarnas mer finstilta register. Männen är ofta skrikande karikatyrer. Framför allt karaktärernas utveckling får stryka på foten, vilket komplicerar förmedlandet av ett moraliskt drama. Den alltför godtrogne fotografen Hjalmar Ekdals dotter, Hedvig, ges de bästa förutsättningarna och Lina Leandersson är utmärkt i rollen. Med sällan skådad intensitet, speciellt mot slutet, gestaltar hon oskuldens förhållande till naivitet som ligger till grund för många av pjäsens vändningar.

Det är nu, i de bästa stunderna, som innehållet i Pettersons Vildanden tar Ibsen till samtiden. Men det är mycket oväsen på vägen när 1800-talsdammet storstädas från förpackningen.

Axel Andersson

teater

Vildanden

av Henrik Ibsen, i översättning av Klas Östergren

Bearbetning, regi och scenografi: Anna Pettersson

Medverkande:Thérèse Brunnander, Magnus Ehrner, Pontus Gustafsson, Lina Leandersson, Hannes Meidal, Per Svensson och Pierre Wilkner.
Dramaten, Stockholm