Det är snart två år sedan en textilfabrik kollapsade utanför Dhaka. Över tusen textilarbetare dog och dubbelt så många skadades, men offren väntar fortfarande på sina ersättningar.

Ett lager av gröna alger täcker den vattenpöl där åttavåningsbyggnaden Rana Plaza låg fram till den 24 april år 2013. Kvällen innan hade textilarbetarna skickats hem för att det fanns sprickor i husväggen. Elen hade gått och generatorer höll i gång strömmen när textilarbetarna gick på sina pass nästa morgon.

– Jag var rädd och ville inte jobba, men cheferna hotade med att dra in min lön, säger Hazarat Bhegum som sitter uppkrupen i sin säng i ett cementskjul i närheten av Rana Plaza.

Hon befann sig på sjunde våningen när generatorerna stängdes av och byggnaden rasade samman. Hennes svarta tygbyxor döljer stora ärr där järnrör gått genom huden. Det tog tid innan hon fick tillbaka känseln i benen och de kommer aldrig att fungera som förr.

Det var slutet på ett annat liv då hon levde för sitt jobb. Arbetspassen kunde sträcka sig från klockan 8 på morgonen till klockan 2–3 på natten.

– Om vi kom för sent morgonen efter ett nattpass drogs lönen in, så jag sov bara någon timme varje natt, säger Hazarat Bhegum.

Numera är övertid inte tillåtet på samma sätt som förut och det har i sin tur lett till att produktionstrycket ökat. Minimilönen för en textilarbetare har gått upp från omkring 300 kronor i månaden till 530 kronor, men utan ersättning för extratimmar är det ingen större skillnad mot tidigare.
Framtidstron som Hazarat Bhegum kände när hon kom till Dhaka är borta. Då var hon lycklig över att kunna spara lite av lönen, i stället för att jobba på fälten och knappt ha mat på bordet. Detsamma gäller Monoara Akter som delvis förlorade hörseln i huskollapsen.

– De som dog är fria, men vi måste leva med smärtan, säger hon uppgivet.

Hon sydde jeans och fick omkring 1 000 kronor i månaden. Det försörjde hela familjen. Nu ligger hon efter med hyran. I området där hon bor är nästan alla textilarbetare och många jobbade i Rana Plaza. De hade sällskap till och från jobbet, men nu är de flesta borta.

Jaheda Khatum kommer aldrig att kunna glömma dagen då hennes dotter Saleha inte kom hem. Här i det lilla utrymmet bodde de i 25 år. På sängen ligger högar med dokument och en inplastad efterlysning med en bild på Saleha. På väggen hänger samma porträtt av dottern.

Den brittiska klädkedjan Primark har betalat ut drygt 4 500 kronor till Jaheda Khatum i väntan på att de riktiga ersättningarna betalas ut. Det ger henne pengar till mat och än så länge bor dotterns man kvar i skjulet.

– Om han gifter om sig kommer jag att förlora mitt hem, säger hon och tårar rinner längs kinderna.

Julia Wiræus