De rödgröna har ändrat en trend i sin första budget. För första gången på åratal går fördelningen till dem som har det sämst och inte till dem som har mest.
Som synes i graferna här nedanför är effekten liten. Men fördelningen över inkomstskikten kunde knappast bli tydligare.
I den övre grafen syns effekterna av fyra års alliansbudgetar. I den undre syns effekterna av de rödgrönas första halvårsbudget. Skillnaden i fördelningsprofil är närmast övertydlig. Och för arbetslösa med väldigt låga inkomster och för ensamstående mödrar är det naturligtvis välkommet.
För första gången på två mandatperioder gör alltså budgeten så att inkomstskillnaderna minskar i stället för att öka.
Klicka på diagrammet för att förstora.
Det här känns stort. För det är svårt att glömma de olika ståndpunkterna.
Alliansen gick 2006 till val på att människor med låg inkomst inte vill göra rätt för sig om de inte tvingas till det. De med högre inkomster antogs dock bara göra rätt för sig om de får ännu mer betalt.
De reformer som Alliansen genomförde följde också detta tema med förvånansvärt hög träffsäkerhet.
A-kassan sänktes och sjukförsäkringen försvagades, så att arbetslösa och sjuka – som antogs simulera eller lata sig hemma onödigt länge – snabbare skulle tvingas ut i arbetslivet igen.
Eftersom Alliansen samtidigt undvek ordentliga satsningar på nya jobb klev dessa människor ofta ut i fortsatt arbetslöshet, men nu med lägre ersättning.
Samtidigt talade sig Annie Lööf och Jan Björklund varma för sänkta ingångslöner och fler låglönejobb som skulle skapa sysselsättning.
I andra änden höjde Alliansen inkomsterna allra mest för dem med höga inkomster genom raden av jobbskatteavdrag.
Dessa högavlönade skulle nu bli så glada att de jobbade mer. Vilket de inte gjorde. I många fall tog de hellre ut mer ledighet eftersom de inte behövde jobba lika mycket för samma inkomst som tidigare.
I dag talar arbetslösheten på över åtta procent sitt tydliga språk.
Alliansen skapade inga jobb. Däremot skapade de större klyftor.
Det är just det som visas i det första av de två diagrammen.
Siffrorna är hämtade ur alliansregeringens egen budget för 2011.
Den grupp som alliansregeringen ville ge mest under mandatperioden var den tiondel som redan hade näst högst inkomster.
Och de som fick minst var de som redan hade lägst inkomster.
I de rödgrönas budget föreslås nu att a-kassan ska höjas, där föreslås höjningar av såväl underhållsbidrag och bostadstillägg för pensionärer. Flera mindre poster förbättrar därutöver välfärden för dem med lägre inkomster.
Och resultatet blir som synes i diagrammet en fördelningsprofil som är den rakt motsatta mot den som Alliansregeringen skapade.
Det som dock varken Alliansregeringen eller de rödgröna, åtminstone inte ännu, satsar tillräckligt på är att öka efterfrågan på arbetskraft.
Budgetens förslag för att förbättra Jan Björklunds katastrofskola – fler speciallärare och utbildningskontrakt för gymnasieskolan – är visserligen utmärkt i ett förebyggande hänseende.
Likaså är förslaget om traineejobb med avtalsenlig lön välkommet för att minska arbetslösheten hos unga. Fördelen med traineeprogrammen är också att de inte konkurrerar ut de jobb som redan finns.
Men för att skingra det stora mörka hotet, vår höga arbetslöshet, behövs mer.
Sverige behöver ett starkt näringsliv med hög konkurrenskraft och livskraftig export.
Det skapar man inte genom att som Alliansen varje år skänka miljardbidrag till företag i lågproduktiva branscher.
Men det räcker inte heller med ett innovationsråd och riktade ungdomssatsningar.
En statlig expansiv ekonomisk politik för att bygga bostäder, infrastruktur och välfärd sänker arbetslösheten och skapar bra förutsättningar för att få i gång det privata näringslivets investeringar.
Till det behövs betydligt mer i kommande budgetar.
