Utjämnade löneskillnader mellan kvinnor och män kan endast uppnås om järn­triangeln mellan Teknikföretagen, Medlingsinstitutet och Facken inom industrin bryts. Det skriver två före detta fackliga utredare.

Löneskillnaderna mellan kvinnor och män ska, enligt det program som LO:s styrelse antagit, minska med 6 procentenheter till år 2028. Det är en halvering på 13 år.
Men det är inte möjligt om Medlingsinstitutet agerar som det har gjort under senare år. Institutet har tydligt visat att det ser som sin uppgift att bevaka och lägga medlarbud där löneökningarna inom ramen för Industriavtalet mätt i procent inte överskrids inom andra områden.

Detta får som konsekvens:

• Att ingen grupp genom kollektiv­avtal kan förbättra sin relativlön.

• Att styrkebalansen på arbetsmarknaden har förändrats dramatiskt, arbetsgivarna kan lugnt invänta ­medling med givet resultat.

• Att facken inom industrin inte behöver kompromissa med övriga förbund. De vet att Medlingsinstitutet är en garant för att deras avtal blir ett  tak för alla andra.

Att en statlig myndighet som en del av en järntriangel tillsammans med Teknikföretagen och Facken inom industrin kontrollerar förhandlingarna och låser fast relativlönerna strider mot traditionen på arbetsmarknaden och skapar en långsiktig instabilitet.

Men innebär en norm inte alltid att utrymmet för relativlöneförändringar begränsas? Jo, men utgångspunkten för en lönenorm har alltid varit samhällsekonomisk.

Syftet är att minska riskerna för försämrad konkurrenskraft samt stigande arbetslöshet och inflation. Det finns ett brett stöd för en normering som utgår från den konkurrensutsatta sektorns förutsättningar. Det är svårt att se någon annan norm som är lika samhällsekonomiskt relevant och begriplig.

Men det är genom att påverka den genomsnittliga och långsiktiga löne­ökningstakten, som en normpolitik ger positiva samhällsekonomiska effekter. Det gör det möjligt med en spridning i löneökningarna mellan olika grupper, yrken, sektorer.

En framgångsrik normpolitik förutsätter en bred acceptans. Normen måste gå att förena med de relativlöneförändringar som ändrade förutsättningar och värderingar kräver.

Samtidigt ska stora och snabba förändringar vara svåra att genomföra. Grupper vars relativlöner sänks riskerar annars fallande reallöner. Reaktionerna blir starka med krav på kompensation, lönebildningen destabiliseras.

LO-styrelsens förslag är väl anpassat till en normpolitik som vi här beskriver. På längre sikt blir effekterna betydande, men reallöneutvecklingen hotas inte för andra grupper.

Låt oss anta att den löneökning som ger oförändrad konkurrenskraft är 3 procent. Om en kvinnodominerad sektors löner ökar med 3,25 procent och en mansdominerads med 2,75 procent, kommer löneskillnaderna att minska med 0,5 procentenheter. En förutsättning är dock att minskningen inte motverkas av löneglidning.

Dessa löneökningar är under normalår väl förenliga med ett inflationsmål om 2 procent och reallönerna kommer att öka för alla grupper.

”Industrinormen” får ett bredare och stabilare stöd. Riskerna för att avtal inom industrin blir golv för andra kan motverkas genom att utjämningen sker i små tydliga steg och under bred acceptans.

Vinsten för kvinnorna är uppenbar. Lönediskrimineringen av kvinnors arbete består till stor del av en värdediskriminering mellan olika sektorer och yrken och därför mellan avtalsområden.

Den kan inte lösas av enskilda förbund utan endast i en bred samordning mellan flertalet fackförbund.

Självklart bör de större löneökningarna till kvinnodominerade områden gälla lika över hela arbetsmarknaden, arbetare- och tjänstemannaavtal.

Men LO-styrelsens förslag till en långsiktig utjämning av löneskillnaderna är inte möjlig om inte den järntriangel som i dag regerar på arbetsmarknaden bryts.
Det kan bara ske med en stark facklig sammanhållning som tvingar Medlingsinstitutet att förändra sin snäva och rigida tolkning av sitt uppdrag. Det kanske måste befästas genom att regeringen ger institutet direktiv att bedriva verksamheten utifrån ett nationellt och mer långsiktigt perspektiv.

Rolf Anderssoningemargoransson RolfAndersson

tidigare utredningschef på Kommunal

Ingemar Göransson

tidigare utredare på LO