Norwegians vd Björn Kjos skruvar sig framför tv-kamerorna hos Skavlan. Med ett obekvämt leende vägrar han svara på den franske ekonomen Thomas Pikettys fråga om hur mycket han tjänar och hur mycket han betalar i skatt.
Några dagar senare visar LO:s kartläggning av maktelitens inkomster att en näringslivstopp i Sverige i dag tjänar mer på ett år än vad en industriarbetare gör under ett helt liv.
Borde vi reagera?
Ja, självklart. De senaste decenniernas kapade skatter och ökade inkomstspridning är på väg in i ett nytt farligt skede, där huvuddelen av pengarna i ekonomin utan hindrande skatter strömmar från folkflertalet till en allt rikare elit.
Ekonomen Thomas Pikettys stillsamma avhyvling av Norwegians vd när denne klagar på skatterna rymmer därför mer än bara en rik persons ovilja att prata inkomster. Björn Kjos är för övrigt enligt Dagens Industri god för två miljarder kronor bara i Norwegianaktier.
Nej, frågan rymmer också en undran om det verkligen är rimligt att världens tillgångar alltmer förs över från det stora folkflertalet till denna maktens elit.
Björn Kjos vägran är symptomatisk och inte bara en yttring av fåfänga. Den speglar det övre inkomstskiktets ovilja att ändra det faktum att världens allra rikaste i dag lyckas höja sina inkomster med mer än vad vi har höjt produktionen.
De tar alltså av andra.
Så här har det inte alltid varit.
Under flera decennier i 1900-talets mitt lyckades en mer progressiv politik, framväxten av starka fackföreningar och höga marginalskatter hindra att mer fördes över från det stora flertalet till de allra rikaste.
Tillräckligt mycket hölls kvar för att även de som jobbade ihop rikedomarna skulle kunna få ta del av framstegen och tillväxten.
Det var då det svenska näringslivet och den svenska borgerligheten satte i gång sitt krig mot skatter, en kamp som fick eldunderstöd av utvecklingen i vår omvärld där skatter inte bara skulle sättas i relation till det egna landets ekonomi utan även i relation till skattesatser i andra länder.
Och de senaste decennierna har skatt och inkomster återigen skiftat plats, låga marginalskatter och höga inkomster har gjort de allra rikaste ännu rikare, numera till fullständigt gigantiska inkomstnivåer.
Vi reagerar knappt när vi läser att Sveriges fyra storbanker delade ut 45 miljarder kronor till sina ägare 2014.
Det vi lärt oss är att globaliseringen skapat denna utveckling. Låglöneländer sätter lönepress och marknader utvidgas för näringslivet.
Men är det här verkligen en ofrånkomlig utveckling, ett resultat av en globalisering som sätter sina egna regler? Naturligtvis inte.
Hur vi alla tillsammans ska fördela värdet av det som produceras är ett val vi gör, ett politiskt val.
Och det blir allt tydligare att ekonomen Pikettys recept, kraftigt ökad kapitalbeskattning, är helt nödvändig.
Thomas Pikettys storhet är att han har visat att de senaste decenniernas utveckling rent matematiskt innebär att den rikaste klicken blir allt rikare för att – om utvecklingen fortsätter – till slut äga hela jordens samlade förmögenhet.
Men det är ingen förutbestämd utveckling. Enskilda länder har ett val, och därmed har vi i Sverige också möjlighet att välja om vi vill ha en rättvis fördelning eller om vi ska fortsätta lyssna till två-miljardersmänniskor som Kjos klaga på skatterna, alltmedan vanliga människors ekonomi utarmas.
För tyvärr är vi i Sverige inte förskonade från denna ständiga överföring från folkflertalet till de allra rikaste.
Även om en stor del av Sveriges befolkning fortfarande kan gå till sitt jobb och ha en inkomst som de kan leva på så naggas denna verklighet alltmer i kanten.
Det ohöljda utnyttjandet av människor med sms-anställningar, alltfler låglönejobb och alltfler osäkra anställningar har gjort att gruppen som har svårt att klara sig från en dag till en annan har ökat.
Bland LO:s riktlinjer för det långsiktiga fackliga arbetet som klubbades i förra veckan finns en passus om att alla arbetande ska ha inkomster som ger dem rätten till ett gott liv.
Att genom dagligt arbete säkra sin försörjning är en grundläggande mänsklig rättighet enligt artikel 23:3 i FN:s stadgar.
Det är i sanning förfärande att detta ska behöva föras upp som krav från LO för svenska arbetare år 2015.
En beskattning av de rikaste är inte längre som i Robin Hoods värld att ta från de rika och ge till de fattiga, en beskattning av de rikaste är att stoppa överföringen av vanliga människors egendom till de allra rikaste.
