Martin Klepke webbledartopp

Visst finns det problem med den plan som LO-förbunden presenterade i dag för färdriktningen fram till år 2028, främst den självklara invändningen att mål inte är detsamma som förverkligande.

Ändå är det en stor framgång att ha nått en enighet mellan de 14 LO-förbunden om färdriktningen för en rad rättvisefrågor, hur den svenska arbetsmarknaden bör fungera och vilka villkor som ska styra arbetarkollektivets vardag.

En av huvudpunkterna är hur värdediskriminerande löneskillnader mellan män och kvinnor ska minskas. Målet är en minskning med sex procentenheter, alltså en halvering av löneskillnaderna, senast år 2028.

Men relativlöneförändringar är alltid ett problem.

När LO-förbunden nu slår fast att löneskillnaden ska minskas innebär det med matematisk nödvändighet att vissa måste stå tillbaka om andra ska få mer.

Någon annan väg finns inte.

Hur ska det gå till?

Det faktiska löneutrymmet bestäms främst av tre faktorer.

• Det är dels löneutvecklingen i våra främsta konkurrentländer. Ingen ifrågasätter att den svenska löneutvecklingen måste följa den internationella, så den faktorn kan vi lämna därhän när det gäller utjämningen mellan könen.

• Den andra faktorn är inflationen. Här måste parterna utgå ifrån att Riksbanken råder över inflationen genom sitt inflationsmål, så den faktorn kan vi också lämna därhän när det gäller utjämningen mellan könen.

• Kvar finns produktivitetsutvecklingen. Det extra värde som denna produktivitetsutveckling varje år ger genom att vi tillverkar saker snabbare och bättre är det värde som vi kan laborera med.

Och här slår överenskommelsen mycket riktigt fast att värdet av produktivitetsökningen i samhället inte kan hänföras till någon särskild sektor. Alla sektorer är lika delaktiga i produktivitetsutvecklingen, från de industriarbetare som tillverkar varor, till den hälsovård och de utbildningsinstitutioner som ser till att arbetaren har tillräckliga kunskaper och tillräcklig hälsa för sitt jobb.

Därmed ska också värdet av produktivitetsökningen delas solidariskt mellan alla sektorer.

För Kommunals medlemmar kan det tyckas som lång tid fram till 2028 innan facken avtalsvägen lyckats nå en utjämning på sex procent.

För dem som måste hålla tillbaka en löneökning är det dock viktigt att kunna förutse effekterna.

Effekten blir i högsta grad rimlig med en löneutjämning på sex procent fördelat på hela 13 år. Men det kräver samtidigt att fack och arbetsgivare klarar av att skapa ordentliga reallöneförbättringar för alla.

Det är en styrka att LO-förbunden lyckats ena sig om denna tydliga inriktning, även om mycket arbete återstår med att definiera vilka löneskillnader som ska klassas som värdediskriminerande och vilka som inte ska klassas som värdediskriminerande.

I texten finner vi också en skarp reaktion på de senaste årens allt hätskare angrepp på lägstalönerna.

Vi minns Jan Björklunds krav på Folkpartiets politiker i kommuner och landsting att inrätta extra lågt betalda ungdomsjobb i de kommuner och landsting där de verkar.

Vi minns Annie Lööfs krav på att sänka ingångslöner som, om Centerpartiet skulle få råda, skulle sänka en undersköterskas ingångslön så lågt att undersköterskan på ett år tjänar mindre än vad Annie Lööf själv gör på en månad.

Vi möter nästan dagligen uselt underbyggda ”utredningar” från horder av borgerliga tankesmedjor som propagerar för sänkta lägstalöner.

Sänkta ingångslöner tenderar att pressa ned lönerna inom hela avtalsområden, under den nivå som är det framräknade löneutrymmet. Följden blir att en mindre del av den ihoparbetade kakan förvandlas till lön och en större del förvandlas till företagarens vinst.

Det är alltså av mycket stor vikt att i alla löneförhandlingar försvara lägstalönerna och det är beklämmande att åse borgerliga politikers ständigt återkommande inhopp i avtalsrörelsen på arbetsgivarpartens sida.

LO-förbunden slår nu fast att lägstalönerna i normalfallet bör ligga på 75 procent av medellönen för arbetare och att förbunden också ska verka för att därefter höja lägstalönerna. För år 2013 innebar 75 procent av medellönen en avtalad lägstalön på 18 000 kronor.

På några områden, där LO i sin överenskommelse delvis ger sig in på politikens område, kan målen tyckas vara lågt ställda.

För vem vill vänta fram till 2028 på att heltid ska bli norm, att visstidsanställningar uppgår till högst tio procent av arbetskraften, att in- och uthyrningen av arbetskraft minskas eller att vi får ett ordentligt fokus på bra arbetsmiljö?

Här måste vi förutsätta att målen nås betydligt tidigare, men detta är också frågor där kraven kommer in på politiska områden där LO-förbunden inte har samma ställning som i de rena löneavtalen.

Det finns ytterligare en passus i överenskommelsen som förtjänar uppmärksamhet i anslutning till utjämningen mellan mäns och kvinnors löner.

Man kan riktigt ana hur tankarna har snurrat i arbetsgruppen bakom överenskommelsen.

För när facken väl har kommit överens om att på 13 års sikt avtalsvägen försöka utjämna lönerna mellan en kvinna som tjänar 20 000 kronor och en man som tjänar 21 200, vad gör de då med den man eller kvinna som utan kollektivavtal jobbar för 9 000 kronor i månaden?

Kollektivavtalen är den absoluta grundbulten i det svenska lönesystemet och en förutsättning för att kunna följa devisen lika lön för lika arbete.
Trots att detta kringgås när arbetsgivaren saknar kollektivavtal står LO fast vid att parterna själva ska sköta lönebildningen även i framtiden. Men, och det är viktigt, i överenskommelsen står att om kollektivavtalets ställning försvagas ännu mer kan LO överväga att gå över till det system som råder i många andra EU-länder, nämligen allmängiltigförklaring.

Parterna har då kvar sin fria ställning att förhandla fram kollektivavtal. Men dessa kollektivavtal förvandlas därefter genom allmängiltigförklaring helt eller delvis till lagstadgade lönenivåer.

Den här öppningen i texten sticker nog i ögonen på många fackliga veteraner, och vi är långt ifrån där ännu.

Men det kan komma att bli en rationell väg om utvecklingen fortsätter, inte minst när arbetsmarknadslagstiftningen påverkas av EU-direktiv och EU-förordningar som är mer anpassade till allmängiltigförklarade kollektivavtal än det svenska systemet med helt fristående kollektivavtal.

LO-fackens överenskommelse om vägen till rättvisa är en fantastisk exposé över fackens utmaningar.

Nu återstår att förverkliga målen.