En debatt har blossat upp efter morden i Köpenhamn och Paris som går ut på att Lars Vilks och de anställda på Charlie Hebdo har en egen skuld till attentaten, eftersom de använde yttrandefriheten till smaklösa påhopp.
Tyvärr ligger det i tidens anda att dra fram individens ansvar hellre än att ta strid för demokratiska strukturer.
Teologen Ann Heberlein går längst i en artikel på SVT Debatt. Hon prövar tanken att yttrandefriheten ska villkoras och att hädelser förkastas, och hon anklagar i praktiken Lars Vilks för mord eftersom han ändå yttrade sig.
Hon skriver:
”I helgen fick två människor sätta livet till som en konsekvens av hans rätt att tänja på konstens gränser.”
Vilks orsakade alltså dödsfallen. Vilks är mördaren.
Angreppet ligger i tiden och har stora likheter med det Ann Heberlein tidigare sagt då hon förfäktat linjen att utsatta människor bör ta sig i kragen och sluta vara utsatta.
Alltid individens egen skuld, aldrig strukturer som makt, klass, kön och pengar.
Och en sådan inställning kan man ju ha, vi har i åtta år haft en borgerlig regering som lagt ut alla samhällsproblem på entreprenad hos individerna själva i stället för att se till strukturer.
Men när det gäller yttrandefrihet och krav på censur passeras en gräns.
Ingen ska tvingas till tystnad genom personliga bannor, vare sig från Ann Heberlein, borgerliga ledarsidor, extremistpartier, islamister eller för den delen från vänsteranhängare som blivit så livrädda för att bli kallade islamofober att de hellre ropar efter inskränkt yttrandefrihet.
Alltför många ideologier har redan prövat vägen med maktutövning genom inskränkt yttrandefrihet, åsiktsförbud och tystnadsplikt, alltid med demokratins undergång som följd.
I en inte fullt så fascistoid variant måste dock det som sägs i yttrandefrihetens namn kunna debatteras.
Och det är just det som sker varje gång en åsikt ventileras, vrids på, försvaras, angrips, tas till vara eller kategoriskt förkastas. Det är just det som kallas demokrati.
En åsikt – eller en teckning, film, dikt, musikstycke eller vad som helst – som du inte gillar behöver du inte heller föra vidare.
Att avstå från att ge islamofobiska, antisionistiska eller högerextrema alster utrymme, att avstå från smaklösheter eller det man inte sympatiserar med är även det demokrati.
Men rör inte yttrandefriheten.
Att undvika rena brott i yttrandefrihetens namn är en annan sak.
För detta finns andra lagrum. Här finns paragrafer om falsk angivelse, mordhot, förtal med mera.
Snart ska till exempel domen falla mot de chefer i Krokoms kommun som står anklagade för arbetsmiljöbrott sedan de, enligt åklagaren, drev en anställd till självmord genom systematisk, utdragen mobbing.
Om det blir en fällande dom vet vi ännu inte, men de anklagade kan naturligtvis aldrig med någon relevans hänvisa till yttrandefrihet i försvaret av sitt handlande.
En mängd av den lavin av hot som dagligen ramlar in på svenska nyhetsredaktioner sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen skulle troligen också kunna fällas för olaga hot i en rättegång, om nu polisen någon gång skulle börja bry sig om dessa brott i stället för att rutinmässigt lägga dem åt sidan.
Dessa lagrum fyller en viktig funktion och borde i vissa fall gott användas flitigare.
Men rör inte yttrandefriheten.
Om sedan Lars Vilks alster är god konst eller inte är ytterligare en annan fråga som måste hållas borta från all debatt om yttrandefrihet.
Vad som är konst sammanfattade Lars Vilks själv för många år sedan i en debatt.
”Konst är allt man klassar som konst”
I en artikel nyligen på DN Kultur definierade konstskribenten Birgitta Rubin Vilks konst som samma andas barn som Moderna Museets älsklingskonstnär Duchamp, han som ställde ut en pissoar och träbitar och sa att det var konst.
Moderna Museets dåvarande chef Ulf Linde blev så hängiven att han själv gjorde kopior av Duchamps träbitar och sa att också det var konst.
Det ledde till att Moderna Museet i dag har källaren full av bråte som ingen vågar slänga eftersom Duchamp och Linde en gång sa att det var konst.
Men att åsikter om dålig konst och fel åsikter plötsligt blir en debatt om yttrandefrihetens gränser säger något om den förvirring som har uppstått efter Paris och Köpenhamn.
När borgerliga tankesmedjor för fem-sex år sedan försökte göra gällande att intelligentian inom arbetarklassen var tömd fick de berättigad kritik – deras idiotförklaring av arbetarklassen var i högsta grad kränkande för en hel befolkningsgrupp – men aldrig kopplades deras ord till yttrandefriheten.
Yttrandefriheten måste försvaras, hur mycket dumt som än sägs i individers och ideologiers strävan efter makt och mediautrymme.
