Intervju Komikerduon Filip och Fredrik följde med när sjutton somaliasvenskar VM-debuterade i Sibirien. Trevligt folk är 90 filmminuter som landar i magen.
»Vi vill lyfta en annan berättelse om Borlänge och integrationen«, säger Filip Hammar till Arbetet.

Det vibrerar av förväntan i den torftiga möteslokalen i Tunet, Borlänge. Sjutton ungdomar med bakgrund i Somalia tittar storögt när bandylegendaren Pelle Fosshaug kliver in i rummet. Ett drygt halvår senare gör Somalia VM-debut på den smällkalla sibiriska tundran.

Däremellan följer kameran allt. De första stapplande stegen på inlines. Ispremiären. Det första målet. Och känslostormarna.
Filmidén föds när Filip Hammar skickar en bild till sin vapendragare av en notis i Aftonbladet om ett integrationsprojekt i Borlänge, med målet att få ungdomar från Somalia att spela bandy-VM i Ryssland. Mångsysslaren, entreprenören och excentrikern Patrik Andersson hade tröttnat på rasismen i hemstaden – och ville göra något åt det.

filipcitatSvaret från Fredrik Wikingsson kom på en gång: ”Det här ÄR nåt.”

– Vi fattade direkt att vi var något på spåren, säger Filip Hammar. Vi kände att vi ville vara med i ett projekt som bidrog med något positivt, och som dessutom berättade en annan historia om Borlänge.

– Det är ofta jävligt lätt att gå in och vara cynisk. Att hitta problem och leta brister. Här ville vi bara hänge oss åtberättelsen, fyller Fredrik Wikingsson i.

Det är svårt att värja sig för duons första dokumentärfilm ihop; krigsdrabbade ungdomar som mot alla odds får representera den söndertrasade nationen Somalia i ett bandy-VM.

Den gängse bilden av Borlänge är den om en industristad på dekis där kriminalitet och oro puttrar. Här blev Sverigedemokraterna näst största parti i senaste kommunalvalet. Inom loppet av några år har 3 000 somalier kommit till ett samhälle med 40 000 invånare. De nyanlända har snabbt blivit syndabockar för allt från cykelstölder till våld.

Arbetet intervjuar komikerduon i Stockholm två dagar efter att dokumentärfilmen haft urpremiär på Göteborgs Filmfestival. Filip Hammar förklarar att projektet väckte hans nyfikenhet för att det skulle kunna lyfta fram en annan bild av staden.

– Det enkla hade ju varit att åka dit och nöja sig med att allt är skit och går åt fel håll. Som när Peter Kadhammar åkte till Kungsör, i närheten av min hemstad Köping, och i princip konstaterade att den inte längre existerade. Det är jävligt respektlöst, säger han och fortsätter:

– Samtidigt vore det hemskt om man inte kunde artikulera att tusentals somalier har kommit till Borlänge inom loppet av några få år. Klart att det förändrar samhället.

Fredrik Wikingsson nickar och fyller vant i Filips mening:

– Det är viktigt för oss. Vi kommer visserligen båda från vischan. Men i dag bor Filip i Los Angeles, jag i Bromma. Där jag bor finns inte 3 000 somalier. Vi är gäster överallt där vi blåser in. Man kan inte komma från sitt villaområde och säga: Ös på med några tusen till! Man kommer från en position med medial makt, och med det kommer ansvar, säger han.

Han rör sig hela tiden under intervjun. Trummar på knäna. Tar snabba klunkar ur plastflaskan med vatten. Fingrar på mobiltelefonen. Genom åren har han och Filip skildrat människor i glesbygd och bruksort i många av sina program. Fredrik Wikingsson är ursprungligen från Sundsvall, Hammar från industriorten Köping. Båda medger att nyfikenheten inför män­niskor som inte nödvändigtvis lever och verkar i Stockholms innerstad kommer med deras bakgrunder.

– Som tonåringar längtade vi båda till storstaden, så det finns en del i en som har rötterna kvar i bruksorten. En del som äcklas av Instagram-bilder från Elle-galan, säger Fredrik Wikingsson.

Tv-duon, som bland annat vunnit det prestigefyllda Kristallenpriset sju gånger, kritiseras ofta för att inte inse sin egen maktposition i medielandskapet. Hur ser de själva på bilden av sig själva som två vita snubbar med privilegier?

– Folk får gärna och med all rätt kritisera oss för vår makt och vår ställning inom mediebranschen. Det är naturligt. Sedan är det förstås synd om det ska påverka bilden av Trevligt folk, säger Filip Hammar.

fredrikcitatHur ser ni på er egen klassresa?

– Jag är nog inte tillräckligt medveten om att jag gjort en klassresa. Sedan ska man ju komma ihåg att både jag och Fredrik kommer från akademiska familjer i bruksorten snarare än arbetarfamiljer, säger Filip.

– Samtidigt är jag medveten om att jag har kunnat göra massa saker som tagit mig dit jag är. Inte minst finansiellt, genom att jag tjänar bra. Men också genom den position jag har. Att jag får plats, har en röst. Man kan känna sig privilegierad på många sätt.

– Jag tänker mer på min klassresa sedan jag fick barn. Jag hade inte varit utomlands när jag var 14 år. Nu har min dotter, som är sex år gammal, silverkort på Eurobonus. Det säger något, berättar Fredrik Wikingsson.

För den som ser Trevligt folk är det lätt att känna igen hantverket, signerat tv-geniet Karin af Klintberg (Landet brunsås, Historieätarna med mera). Ursnygg klippning av skridskoskär i slowmotion, perfekt ackompanjerad av modern popmusik. De senaste åren har hon karvat ut en egen tv-nisch, med breda underhållningsprogram som också bildar och väcker debatt. Uttrycket ”klintbergare” har närmast fyllts med nytt innehåll.

– Hela anledningen till att jag jobbar med tv är för att bilda och utbilda. Jag är övertygad om att samhället och politiken behöver populärkulturens sprängkraft. Om man inte orkar plöja dagstidningar går det att få en skärva av Sverige genom exempelvis film. På så sätt kan vi tolka och filtrera samtiden chosefritt och lustfyllt, förklarar Karin af Klintberg.

Hon påpekar att Trevligt folk visserligen följer och skildrar 17 svensk-somalier, men att ambitionen är större än så.

– Filmen handlar om integration i en liten svensk stad, men berättelsen angår hela Sverige.

Daniel Mathisen

Dokumentärfilmen Filip & Fredrik presenterar: Trevligt folk hade premiär i onsdags.
Regi: Karin af Klintberg, Anders Helgesson