”En nystart i Grekland!” ropar Syrizaanhängare efter gårdagens valseger.
För grekerna är det redan en självklarhet.
Med Syriza vid makten är många säkra på att någonting äntligen kommer att hända med Greklands bedrövliga situation. Och varje förändring känns som en väg upp, på väg bort från den misärens botten där en stor del av invånarna befunnit sig de senaste åren.
I andra EU-länder, i Tyskland och andra länder, de länder som med miljardbidrag köpte ut ansvarslösa bankers dumpade Greklandsaffärer för att bankerna skulle hållas skadefria, är tongångarna inte lika muntra.
Dessa länder vill inte bli sittande med Svarte Petter och riskera att inte få tillbaka sina pengar, vilket kan blir följden om Syriza får igenom sina krav på nedskrivningar och nya villkor för landets lån.
Syriza vill också stoppa de stora utförsäljningarna av landets skolor, sjukhus och vårdinrättningar till privata riskkapitalbolag som långivarna kräver.
I stället för ytterligare nedskärningar vill Syriza också satsa på stöd till arbetslösa och sjuka.
Det är fullständigt logiskt att det grekiska folket lockas av denna nystart.
Den som blir arbetslös i Grekland kan få drygt 3 000 kronor i a-kassa under det första året. Därefter ingenting. Absolut ingenting.
Den sjuke blir av med sin sjukersättning. Och med gator kantade av igenslagna butiker, med industriområden där maskinerna tystnat och med en arbetslöshet på över 25 procent är läget inte bara svårt. Det är förtvivlat.
Hur kunde det då bli så här?
En vanlig förklaring är att grekerna jobbade för lite och lånade för mycket, alltså samma argument som Björklund och Lööf riktar mot sjuka och arbetslösa i Sverige; det är deras eget fel.
Men det var knappast den nu arbetslösa grekiska undersköterskan eller arbetslösa fabriksarbetaren som en dag råkade överskrida sin månadsbudget med 300 miljarder euro och därmed orsakade finanskrisen och sin egen arbetslöshet.
Den avgörande betydelsen för den grekiska kraschen har i stället europeiska banker och finansinstitut som just innan finanskrisen trissade upp långivningen in absurdum.
Det miserabla i denna sörja är dock att dessa banker och finansinstitut, krisens verkliga skapare, såväl inom som utom landet, har hunnit lämna fiaskot Grekland bakom sig för länge sedan.
Genom miljardbidrag till bankerna från Europas stater köptes deras misslyckanden ut av stater i hela Europa. Bankernas totalfiasko har därmed i stället vältrats över på Europas skattebetalare.
Bankerna själva har för länge sedan sagt tack och bock för skattebetalarnas pengar, gjort sig av med alla grekiska statspapper och gått vidare för att maximera sina vinster på annat håll, höja bankchefernas bonusar och skälla på alla regeringar som ens vågar andas om behovet av regleringar på finansmarknaden.
Om Tyskland och övriga länder som trätt in i bankernas ställe och har finansiella krav på Grekland låter Grekland få det andrum som Syriza kräver finns en chans att få i gång en fungerande ekonomi igen.
Men tyvärr tyder ingenting på att övriga länder är redo att överge sina extrema nedskärningskrav.
I det läget återstår bara en sak från Syrizas sida. Det är att lämna Eurosamarbetet och återinföra en egen valuta. Egenproducerade mat- och basvaror skulle knappast påverkas. En egen valuta skulle fördyra importen, men framförallt skulle en egen valuta äntligen ge landet en liten chans att bygga upp en egen fungerande exportindustri igen.
