Martin Klepke webbledartopp

Allt tyder på att Jan Björklund avgår vid Folkpartiets landsmöte i höst. Partiet skulle åka ur riksdagen om det vore val i dag och flera liberala skribenter vill se en förändring.

Björklund själv verkar tro att allt löser sig bara han än mer frenetiskt försvarar sin misslyckade skolpolitik och skruvar upp tonläget i svensk säkerhetspolitik.

Men partiet räddas varken av skolan eller av Björklunds fascination för vapen, hans ”batongliberalism” som Expressens ledarsida kallade den för något år sedan.

I stället handlar konflikten, som så många gånger tidigare, om kampen mellan socialliberalism och nyliberalism.
Björklund svepte in med kraftigt nyliberal högerpolitik i ryggen – en högervind som nu har bedarrat.

Björklunds kontrahenter på den socialliberala flanken efterlyser därför en klarare och mer socialt inriktad framtoning. Satsa på fri ekonomi, anser de, men med den enskilda människans fri- och rättigheter i centrum samtidigt som staten inte ska tillåtas överge sitt sociala ansvar.

Björklund har visserligen satsat på fri ekonomi för företagarna, men ansvaret i de fall det barkat åt skogen har samtidigt aldrig riktats mot samhället utan genomgående lagts på den enskilde.

Den enskilde eleven, den enskilde läraren, låginkomsttagaren, den arbetslöse, den sjuke och alla andra utsatta har lyfts fram som orsaken till sin egen olycka.

Själva vitsen med socialliberalism är visserligen att försvara en liberal, frihetlig och borgerligt oreglerad ekonomi, där dock staten tar ett större ansvar för medborgarens välfärd än vad som brukar förfäktas inom uttalat konservativa partier.

Den som först formulerade den socialliberala strategin för svenska förhållanden var Bertil Ohlin, som under lång tid som folkpartiledare lyckades etablera partiet på runt 25 procent av rösterna.

Om Folkpartiet någonsin ska återkomma till dessa siffror måste man nog börja lyssna på sin egen historia när den nya partiledaren ska utses.

För Jan Björklund är dock tiden som partiledare troligen snart över.