En liten stad och dess pogromer

Det kan låta bakvänt – för det är ju inte var det ägde rum utan att det skedde som är det väsentliga – men jag fastnar i kartan över nordöstra Polen. Den finns längst bak i Anna Bikonts reportagebok Vi från Jedwabne, tillsammans med en karta och rekonstruktion över småstaden Jedwabne som den såg ut sommaren före 1939. Innan tyskarnas invasion, den sovjetiska ockupationen och massakern som ägde rum den 10 juli 1941. Då, sommaren 1939, var Jedwabnes judiska befolkning vid liv och högst verksamma i staden. Två år senare var nästan alla döda.

Kartor gör något med verklighetsuppfattningen, eller snarare med verklighetsförankringen. De ordnar och sätter i sammanhang det som är kaotiskt och obegripligt. Under sommaren 1941 utfördes pogromer mot den judiska befolkningen i fyra närbelägna småstäder i nordöstra Polen: Wasosz, Radzilów, Tykocin och Jedwabne. Tusentals människor mördades brutalt. Man kan behöva kartan under läsningen av Vi från Jedwabne för att påminna sig om att detta är verklighet – detta var vad som skedde.

Under många decennier var den allmänna uppfattningen att pogromerna mot judar i Polen sanktionerats och utförts av tyskarna. Inte förrän våren 2000, när Jan Tomasz Gross debattbok Grannarna gavs ut, kom det, som ortsborna alltid vetat, i dagen: att det var katolska polacker som mördat judiska polacker. Hetsig debatt bröt ut, och en djupt rotad antisemitism blossade åter upp i den polska debatten. Anna Bikont beslöt sig för att gräva i Jedwabnes öde, och ägnade fyra år åt det som har kommit att bli ett av samtidens viktigaste reportage över sanning och lögn, förnekelse och försök till upprättelse.

Det är med en nit som gränsar till besatthet som Bikont reser runt i regionen, och även till USA och Israel, för att försöka träffa så många som möjligt av dem som var med och som fortfarande lever. Överallt stöter hon på inte bara motstånd, utan också en fasansfull antisemitism. Katolska präster och polska bönder gör gemensam sak när de säger att detta är ett svek mot Polen och polackerna, att det inte var de som utförde massakrerna och om det ändå var det, så var det antingen på order av tyskarna eller kort och gott: judarnas eget fel. De få ortsbor som vill hålla sig till sanningen blir utfrysta eller, makabert nog, hotade om att bli innebrända – precis som de 1 500 (antalet är omtvistat) judar som 60 år tidigare föstes ihop och brändes ihjäl i en lada i utkanten av staden.

Vi från Jedwabne är en ryslig bok om fasansfulla händelser, men just därför – för att den står i sanningens tjänst – oundgänglig.

Therese Eriksson

Arbetet Kultur

Kommentera den här artikeln