Kritiken mot Filippa Reinfeldt för att hon nu blir lobbyist på Aleris är svår att förstå.
Det är i stället fullt logiskt.
Under sin tid vid makten har Filippa Reinfeldt fattat en rad beslut om att förvandla Stockholmarnas skattepengar till lättförtjänta vinstuttag i Aleris och andra liknande företag.
Att hon nu fortsätter med samma politik som anställd hos företagen själva är väl knappast överraskande.
Det följer samma logik som att förra näringslivsministern Maud Olofsson under sin tid vid makten först fattade beslut om att införa gigantiska statliga miljardbidrag till krogar och restauranger – för att sedan bli ordförande för dessa krogars och restaurangers egen organisation Visita.
Möjligtvis kunde man tycka att Reinfeldt och Olofsson själva borde inse att det sticker i ögonen att först fatta beslut om att skänka folks skattepengar till företagsägare och därefter hoppa över till företagsägarnas sida och ta emot dessa pengar.
Men det är inget fel på logiken:
Högre stöd till företagsägare och lägre inkomster för arbetande människor, både före och efter en politisk karriär.
Många andra övergångar är svårare att förstå.
När den socialdemokratiska före detta skatteministern Tomas Östros lämnade politiken 2012 blev han vd för bankföreningen.
Den socialdemokratiska kritiken mot bankerna lades på hyllan. Borta var den ilska Östros tidigare påstått sig känna mot de gigantiska bonusar som bankledningar tagit ut av de bankstöd som staten skjutit till av svenskarnas skattemedel.
Ilskan vänds numer i stället mot den tidigare partikollegan Magdalena Andersson som vill återställa bankernas bolagsskatt genom att införa en ny bankskatt.
Säga vad man vill om Filippa Reinfeldts och Maud Olofssons nya jobb. Till skillnad från Tomas Östros och flera andra före detta politiker så följer de i alla fall den ideologi de påstått sig ha.
