Många förutspår att de grundläggande politiska skillnaderna mellan blocken blir valrörelsens mittpunkt. Det är dock ingen självklarhet att så kommer att ske.
För vänstern är det visserligen önskvärt att skiljelinjerna i politiken blir ordentligt synliga. Det ger vänsterblocket möjlighet att visa vilket samhälle vi får om högerblocket mer än tillfälligt lyckas stoppa de rödgrönas förslag.
Till exempel att de som nu varslas i Malmfälten får 5 000 kronor mindre i månaden genom att Alliansen och Sverigedemokraterna lyckades stoppa höjningen av a-kassan.
Men tyvärr är det inte så enkelt att människors vardag, försörjning och arbetstillfällen automatiskt hamnar i valrörelsens centrum.
De senaste veckornas kaos runt budget och nyval visar att allt som drar debatten bort från politikens sakfrågor gynnar högerblocket.
Att de fem partierna i högerblocket hellre pratar kris och nyval är därför förståeligt.
Det är betydligt enklare att prata kaos än att förklara varför högern anser att pensionärer ska ha högre skatt än andra, att fas 3 ska finnas kvar trots att det dömts ut av eniga experter, att de godkänner att dödssjuka ska fortsätta utförsäkras och tillbringa sina sista dagar i fattigdom (90 000 sjuka har redan kastats ut ur sjukförsäkringen och under nästa år kommer Alliansens segrande budget att se till att ytterligare tusentals sjuka går miste om ersättning).
Eller att högerblocket vill stoppa de miljarder som skulle öka antalet anställda inom vården, att 18 000 föreslagna ungdomsjobb inte blir av, att visstidsanställningar ska få fortsätta radas på varandra, att kollektivavtal inte bör bli normen på svenska arbetsplatser, eller att regeringen inte bör skjuta till mer pengar till att förbättra arbetsmiljön och därmed minska antalet olyckor.
Allt detta är ett resultat av att Alliansen och Sverigedemokraterna röstade ned regeringens budget. Det är också den politik som kommer att råda de närmaste fyra åren om högerblockets fem partier vinner valet i mars.
Och inte minst:
Det är lättare för högern att skälla på Löfven än att förklara varför de röstar för att inkomstskillnaderna ska öka mellan könen, att de tjugo procent som har lägst inkomster ska få ännu lägre inkomster och de tjugo procent som har högst inkomster ska få ännu högre inkomster, jämfört med den rödgröna regeringens politik.
Detta borde Alliansen och Sverigedemokraterna avkrävas ett svar på.
Men i stället möter vi löpsedlar som:
”Skärp dig Löfven”
”Löfvens panik”
”Pressad.”
”Veckan som skakar S”
Visst är det intressant hur förutsättningarna för en regeringsbildning ser ut. Men denna vinkling är mer försåtlig än det i förstone kan tyckas.
Det vi ser, när vi tittar på alla avsnitt av den pågående politiska såpan, är hur högerblocket och borgerliga medier med giriga fingrar försöker grabba tag i det som brukar kallas ”problemformuleringsinitiativet”.
Det betyder att den som har makt att formulera problemet och vad som ska debatteras har lättare att styra debatten till sin egen fördel.
Folk vill inte ha kaos. Det missgynnar alltid en sittande regering. Därför vill högerblocket med benägen hjälp av borgerlig media hellre prata kaos än politik.
Det är därför mycket välkommet att LO i sin valupptakt i veckan slog fast valrörelsens kärnpunkt: den verklighet som blir följden av en höger- respektive vänsterstyrd politik.
Dessa frågor måste upp på bordet i det kommande valet.
Men LO har en grannlaga uppgift att å sina medlemmars vägnar vrida debatten och fokusera på det som verkligen betyder något för väljarna: Vänsterblockets eller högerblockets faktiska politik.
