Hungerspelen drabbar med kraften i organisering

katniss

Kina gick nyligen om USA som världens största ekonomi, lite beroende på hur man räknar. Det är också världens största diktatur. Tidigare har omvärlden hoppats på att de demokratiska krafterna skulle växa i och med ett ökat materiellt välstånd. Att den arabiska vågen skulle nå det kinesiska fastlandet. Det har snarare blivit tvärtom. Blickar har i stället vänts mot det kinesiska totalitära enpartisystemet. Tunisien är undantaget i jasminrevolutionens kölvatten. I Ryssland drömmer Putin om ett nytt Sovjet­unionen, och i krisens Europa växer fascismen som är auktoritär till sin natur. Parallellt ökar ojämlikheten och på många håll stramas yttrandefriheten åt och demokratiaktivister riskerar sina liv.

Det är i den kontexten ungdomsdramat Hunger Games ska betraktas. Succéfilmerna är baserade på den lika framgångsrika romantrilogin, skriven av Suzanne Collins. Förra onsdagen hade Hunger Games 3: Mockingjay del 1 premiär, som är baserad på första delen av den tredje och sista boken.

Världen är en postapokalyptisk plats kallad Panem. Den är uppdelad i en färgsprakande huvudstad som badar i överflöd och tolv omgivande distrikt som lider av armod. Varje år ordnas Hungerspelen – ett Robinson på liv och död. Ungdomar från distrikten skickas ut i gladiatorspel där de tävlar mot varandra och om tv-publikens gunst i Huvudstaden.

Filmens hjältinna Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) har överlevt två av spelen. I Mockingjay har hon förts till Distrikt 13, ett högteknologiskt samhälle som vindlar sig långt under jordytan, dit överlevande från sönderbombade distrikt (”rebellerna”) och avfällingar från Huvudstaden sökt sig. Nu förbereder de en revolution. Katniss Everdeen är utsedd till deras härförare, men också till galjonsfigur i propagandan som används i tvåfrontskriget mot Huvudstaden.

På ytan har Hunger Games en klassisk superhjältedramaturgi med – det glädjande (trots att vi lever i 2014 …) – Hollywood-undantaget att det är en ung kvinna som är hjälten. Men det är berättelsens många lager som bidragit till att den inte bara fascinerar unga. Filmerna kan ses som en allegori över både auktoritära samhällen och det kapitalistiska system vi lever inom, där eliten exploaterar mindre bemedlade, och ”roffar åt sig och låter resten slåss mot varandra om småsmulor”, som är en av replikerna i Mockingjay. Resonemanget känns igen från Occupy-rörelsens ”Vi är de 99-procenten”-slogan, men är lika giltig i den svenska debatten om ojämlikhet och ett växande prekariat.

Den vitsprängda skådespelaren Donald Sutherland har i intervjuer sagt att han tog rollen som Huvudstadens diktatoriska president Snow för att uppmuntra ungdomar att själva ändra på samhället. Det låter som ett önsketänkande. Men Hungerspelens frihetssymbol i form av tre fingrar i luften har redan använts av demokratirörelsen i Thailand mot juntan. Den har även synts i polisvåldets och protesternas Ferguson de senaste månaderna. Det är en lika oväntad som raffinerad ideologiproduktion från Hollywoodfabriken.

Jag såg Mockingjay på premiärdagen i en av Stockholms största biosalonger. När Katniss Everdeen började sjunga på ”The Hanging Tree” (lyssna på Spotify), som är uppbyggd kring slavsångens repetitiva harmonier, fick jag en rysning som sköljde genom kroppen, från låren till hårbotten. Visualiseringen av sprängkraften i människors organisering var drabbande. Tillsammans är vi faktiskt majoriteten. Och den kan inte behandlas styvmoderligt hur länge som helst utan att det får konsekvenser. Varken på film eller i verkligheten.

Jonna Sima
08-725 52 07

Kommentera den här artikeln