De kraftiga svängningarna i sjukfrånvaron i Sverige har många orsaker. Bland dem spelar folkhälsans utveckling en underordnad roll.

Måndagssjuka, sa politikerna när allt fler sjukskrev sig på 1980-talet. Sjukfrånvaron nådde en topp 1990, som följdes av karensdag, försämrad ersättning och ett ras i antalet sjukdagar under 1990-talskrisen.

Från en extrem bottennivå 1997 klättrade sjukfrånvaron så upp till nya höjder, med en toppnotering 2003 – nu dominerad av långa sjukfall och förtidspensioneringar. Följt av en nästan hysterisk debatt om den höga sjukfrånvaron, stramare regler för sjukskrivning – och en ny dramatisk nedgång.

Sjukfrånvaron har svängt kraftigare i Sverige än i andra länder, möjligen med undantag för Nederländerna. När de nya, korta sjukfallen åter började bli fler 2011 blev förre socialförsäkringsministern Ulf Kristersson (M) orolig, och 2013 gav han Försäkringskassan i uppdrag att utreda varför sjukfrånvaron åker berg-och-dal-bana samtidigt som folkhälsan sakta men säkert förbättras.

Den rapport Försäkringskassan redovisar i dag, måndag, bekräftar till en början att det knappast är svenskarnas hälsa i medicinsk mening som speglas i den fluktuerande sjukfrånvaron. Med ett viktigt undantag: Uppgången i sjukfrånvaron från och med 1998 fram till 2005 sammanföll verkligen med en försämring i folkhälsan, sådan som den beskrivs i SCB:s undersökning om levnadsförhållanden. Den grupp som rapporterar dålig hälsa växte under de här åren.

Men i huvudsak förbättras folkhälsan sakta men säkert. Upp- och nedgångarna har andra, komplexa orsaker.

Den ökade sjukfrånvaron på 1980-talet berodde bland annat på att kvinnor då hade strömmat ut på arbetsmarknaden i ett par decennier. Därmed kunde kvinnor sjukskriva sig, vilket ju hemmafruar inte kan. Sjukförsäkringen hade också blivit mer generös, samtidigt som den ekonomiska uppgången gjorde att risken för arbetslöshet var liten.

Omvänt hängde nedgången i sjukfrånvaro under 1990-talets första halva samman med den ekonomiska krisen. Den tvingade fram karensdag och försämrad ersättning, och ökade rädslan för arbetslöshet. Samtidigt blev allt fler förtidspensionerade, vilket gjorde att färre fick sjukpenning under lång tid.

Att sjukfrånvaron vände uppåt 1997 beror alltså delvis på att människors hälsa verkligen försämrades under krisåren. Människor släpade sig till jobbet även när de var sjuka, av rädsla för arbetslöshet. När arbetsmarknaden väl ljusnade blev sjukskrivning möjlig igen. Bättre tider betydde också att personer med svag hälsa sökte sig tillbaka till arbetsmarknaden.

Uppgången i sjukfrånvaro ledde till intensiv debatt. Försäkringskassan bedömer att en förändrad syn på sjukförsäkringen förklarar den minskning i sjukfrånvaro som inleddes 2003. Under S-regeringen, som lanserade målet om halverad sjukfrånvaro, infördes bland annat nationella riktlinjer för hur länge man bör vara sjukskriven vid olika diagnoser, ett sätt att göra läkarnas bedömningar striktare och mer enhetliga över landet. Utvecklingen förstärktes av Alliansregeringens strikta regler för hur och när de sjukskrivnas arbetsförmåga ska prövas.

Konjunkturens upp- och nedgångar ligger med andra ord bakom svängningar i sjukfrånvaron. Dessutom finns faktorer som inte orsakar svängningarna, men förstärker dem. När sjukfrånvaron stiger går till exempel allt mer av Försäkringskassans resurser åt till att betala ut sjukpenning. Någon rehabilitering hinns inte med. Nedgången från år 2003 och framåt underlättades av att Försäkringskassans administration förstärktes.

Också förskjutningen mot allt fler psykiska diagnoser har betydelse: Psykiska diagnoser är mer känsliga då sjukfrånvaron förändras, skriver Försäkringskassan i rapporten.

En underliggande kraft som hela tiden håller uppe sjukfrånvaron är att arbetslivet ställer allt högre krav. Forskningen tyder på att kraven på kompetens, förmåga att kommunicera, stresstålighet och flexibilitet ökar trendmässigt.

De senaste årens uppgång i sjukfrånvaro har blandade orsaker, enligt rapporten. En är att det blivit mycket svårt att få sjukersättning, varför fler långvarigt sjuka fortsätter att vara sjukskrivna. En annan är att de psykiska diagnoserna fortsätter att öka, av oklara skäl.