Martin Klepke webbledartopp

I en artikel i senaste numret av Ekonomisk Debatt vrider och vänder Susanne Spector, arbetsmarknadsekonom vid Svenskt Näringsliv, på begreppet lägstalöner.

Hennes slutsats är att Sveriges sammanpressade lönestruktur och LO:s solidariska lönepolitik har nått vägs ände och att det nu finns för få enkla, lågavlönade jobb för att ge grupper längst ifrån arbetsmarknaden inträde och nya jobb.

Lägre lägstalöner kan därmed vara ett sätt att minska arbetslösheten och ändå behålla en lika hög eller högre livsinkomst för dem som går in på låga löner, enligt Susanne Spector.

Den här argumentationen har vi hört många gånger under de senaste åtta åren med tydliga krav från främst Folkpartiet och Centern på att ingångslöner och lägstalöner måste sänkas för att ge alla jobb.

Och visst har arbetsmarknaden förändrats under de senaste decennierna, speciellt under de senaste åtta åren med borgerligt styre.

Men att endast söka orsaken i alltför höga lägstalöner är att förenkla verkligheten.

Till exempel beskriver Susanne Spector att det blivit allt svårare att matcha arbetskraften med de lediga jobb som finns. Det är en riktig verklighetsbeskrivning men det är svårt att se någon koppling till lägstalönerna.

När det gäller matchning torde satsningar på utbildning och skola vara en mer närliggande lösning på problemet än att sänka lägstalönerna.

Och om lägre löner ger fler jobb, speciellt för dem som står längst från arbetsmarknaden, hur kommer det sig då att de massiva stöd som den tidigare borgerliga regeringen har givit till företag i lågproduktiva branscher inte har påverkat arbetslösheten mer?

Här finns till exempel rut-bidrag, sänkt moms för restaurangmat och sänkt arbetsgivaravgift för arbetsgivare som anställer unga.

Detta faktum förklarar Susanne Spector med att stöden är för osäkra. Arbetsgivaren vet ju inte om stöden tas bort i nästa mandatperiod.

Att åtta års borgerligt massivt stöd till arbetsgivarna inte har givit resultat i form av fler jobb skulle alltså bero på att arbetsgivarna varit så osäkra på vad som händer sedan att de i stället valt att stoppa pengarna i egen ficka.

Om problemet med att anställa i dessa branscher verkligen varit att kostnaderna för arbetskraften varit för hög är det en förklaring som låter allt annat än logisk när kostnaderna för arbetskraften har sänkts.

Däremot är det alldeles riktigt att dessa stöd har varit mycket dyra, vilket Susanne Spector också skriver. Hon nämner också att andra forskare har lanserat en annan möjlig förklaring för att företagsstöden inte fick fullt genomslag, nämligen att de inte var tillräckligt stora.

Det skulle förvisso vara en mycket företagsvänlig lösning att låta skattebetalarna stå för en ännu större del av företagens lönekostnader genom ännu större företagsstöd, men det är knappast en rimlig lösning vare sig ur ett fördelningspolitiskt eller nationalekonomiskt perspektiv.

Susanne Spector tar dock upp en intressant aspekt på LO-fackens krav på rimliga lägstalöner. Det är att företagen genom lägstalöner på en rimligt hög nivå tvingas att öka sin produktivitet i en snabbare takt. Det ger en lägre andel lågproduktiva jobb med lågt löneläge. Detta har varit en stor anledning till att Sverige kunnat utvecklas mot kunskapsnation och till att företagen har kunnat förbättra sin konkurrenskraft vilket i sig skapat fler välbetalda jobb.

Susanne Spector ställer dock detta mot tesen att unga som snabbt kan få ett första jobb efter skolan, låt vara till mycket låg lön, har lättare att få jobb senare i arbetslivet.

Om LO:s solidariska lönepolitik med relativt höga lägstalöner har varit så effektiv som ofta beskrivs kan det, enligt Susanne Spector, ha lett till att alltför många låglönejobb har försvunnit. Det finns alltså inga inträdesjobb för unga längre och därför ökar arbetslösheten.

Denna linje, att fler låglönejobb behövs om vi ska klara arbetslösheten, har vi som sagt hört många gånger under de senaste åtta åren.

Det är dock långt ifrån någon självklar slutsats för att förklara arbetslösheten.

Slutsatsen för att upprätthålla ett rimligt välstånd för alla arbetande människor kan i stället vara att behålla lägstalöner på den acceptabla nivå som förhandlas fram mellan parterna och kombinera lägstalönerna med bra undervisning och riktade anställningsstöd för enskilda människor som av en eller annan orsak inte kan producera det värde som motsvarar deras lön.

Det skulle också bli betydligt billigare för statskassan än alliansens generella företagsstöd till hela branscher.

Men att Svenskt Näringsliv inte drar den slutsatsen är naturligt.