Timbuktu – en konstens John Blund

JonnaJason3

Söndagen den 19 oktober mottog artisten Jason Diakité, känd som Timbuktu, årets Stig Sjödin-pris på ABF i Stockholm. Arbetets kulturredaktör Jonna Sima höll ett presentationstal på prisutdelningen om hans konstnärsskap och gärning som artist som här återges i sin helhet.

Hur skriver man ett presentationstal om någon som själv har hållit ett tal som många – med rätta – tycker är det bästa svenska tal de har hört på decennier? Det har nästan känts omöjligt. Jag syftar såklart på Jason Diakités tal i riksdagen i december förra året där han höll upp sitt pass och sa: ”Jag är ingen främling. Så fientligheten mot mig på grund av min hudfärg är och förblir rasism.” Även den gången var Jason mottagare av ett pris: Fem i tolv-rörelsens pris som han fick för sina ”insatser i viktiga samhällsfrågor.”

Det här är som sagt ingen lätt uppgift. Men jag ska göra ett tappert försök, eftersom Jason, eller Timbuktu, är en artist och person som jag alltid haft stor respekt för. Både musikaliskt, allt sedan debutskivan för 14 år sedan och med en karriär som jag har följt och även recenserat flera gånger i kvällstidningarna, men också som offentlig person och tänkande individ.

Några dagar efter att Timbuktu hade tagit emot Fem i tolv-rörelsens pris förra året bröt jag ihop en eftermiddag på jobbet. Jag minns det mycket väl för det var första gången som det hände på grund av jobbrelaterade orsaker. Jag gick hem längs Katarinavägen i Stockholm. Det regnade och var kallt och beckmörkt. Jag grät och allt kändes hopplöst. Mitt yrke som journalist och opinionsbildare ville jag bara dumpa som smutsiga klädesplagg över muren mot Stadsgårdskajen.

Tidigare den morgonen hade jag suttit i P1 Morgon och debatterat mot P3:s kanalchef som tagit beslutet att Timbuktus och hiphopgruppen Kartellens låt ”Svarta duvor & vissna liljor” inte fick spelas i P3 utan att kommenteras av en programledare. Låten ansågs nämligen ta partipolitisk ställning mot Sverigedemokraterna och därmed strida mot public service-kravet på opartiskhet. Mest kritik riktades mot Timbuktus rad om att ”dunka Jimmie gul & blå och hissa honom i en flaggstång”. Det är en litterär blinkning till Emil i Lönneberga, det är ord, men de påstods uppmuntra till våld mot en riksdagsledamot.

Ja, raden var ett ”hot mot demokratin”, sades det.

I P1 morgon förklarade jag att P3 hade tagit ett felaktigt beslut. Jag tycker än i dag att public service resonemang i den här frågan är fullkomligt vrickat. Låten är och var inget partipolitiskt inlägg – utan samhällskritik. Men framför allt: Rasism är inte vilken politisk fråga som helst. Det handlar inte om vilket skattetryck Sverige ska ha eller om vem som ska driva skola, vård och omsorg. Rasism innebär att man anser att vissa människor är mer värda än andra.

”Svarta duvor & vissna liljor” var och är ett ställningstagande mot rasism, med ett tydligt kärleksbudskap. Public service ska ta ställning mot rasism och diskriminering enligt sitt sändningstillstånd. Det borde alltså inte ha varit kontroversiellt att spela låten, men i dessa uppochnedvända-tider så ansågs det vara det.

Reaktionen jag fick på mina invändningar mot P3 var som att bli attackerad av en aggressiv bisvärm, fast i sociala medier. Jag var kort sagt en idiot som spottade på folkvalda. Jag har aldrig förr eller senare varit utsatt för en liknande mobb. Det var verkligen skrämmande. Och detta var anledningen till att jag den där decemberkvällen gick hemåt ledsen, med tanken att jag skiter i det här. Det är inte värt det.

Senare läste jag någonstans om hur knäckt också du, Jason, varit av ”Svarta duvor & vissna liljor”-historien – och jag förstod att det är så här: Det är tufft att göra motstånd. Ingen orkar göra det ensam, utan vi måste hjälpas åt, efter förmåga. Du drog ett hästlass, vi andra bara småkärror i jämförelse.

Timbuktu har alltid dragit hästlass genom att gå i bräschen och sticka ut. Varit en politisk röst även när det har ansetts obekvämt med sådana. Turnerat med storbandet Damn! när man som rappare skulle hålla sig till en dj och två skivspelare. Haft litterära ambitioner med texterna snarare än en tanke på topplistorna.

Kanske blir det så när man redan som 8-9-åring upptäcker att den egna givna rollen i skolan i 80-talets Lund är ”Pepparkaksgubbens”, som du själv starkt beskrivit det i ditt ”Sommar”-program från i somras. Du berättade där om hur det kändes att tidigt få höra ”äckliga ord” om ditt utseende – och om hur vuxenvärlden ignorerade kränkningarna och förnedringen.

Det gjorde ont att lyssna på programmet. Och på samma gång: ofantligt inspirerande. Som barn mötte du motgångarna med att mobba och slåss tillbaka. Som vuxen har du använt orden och musiken, inte för att kuva eller förnedra andra utan för att peka på orättvisor, försöka bidra till förståelse, få lyssnarna att tänka efter och reagera.

Det började redan med ”Pendelparanoia”, låten som du knappt kan ha fyllt 20 när du skrev. I den beskriver du människors ömsesidiga fördomar om varandra. Blickarna som möts på ett fullsatt pendeltåg. Svennen som tänker: han ser kriminell ut och vill kanske råna mig. Han tvingar sin fru att ha slöja, ”så gör dom i Islam”. Medan den andra mannen å sin sida tänker att du ser en som är svinrik och kör Saab, spelar golf och super sig full varenda dag.

I låtens refräng sätter du fingret på hur fördomar uppstår:
Hade du känt mig hade du inte dömt mig
Hade jag hjälpt dig hade du aldrig glömt mig
Hade du ta´t dig tid hade du kanske fattat
Hade jag vågat hade vi kanske snackat
Hade vi bara haft mer tid
Hade jag kanske satt mig bredvid
Hade vi lärt känna varandra
Hade vi inte varit så rädda för andra

Jag tycker att det går en tydlig röd tråd genom Timbuktus artisteri och konstnärsskap, från ”Pendelparanoia” från år 2000 till låtar som ”Bättre gott folk” och låten ”Ett brev” som var riktat till dåvarande statsministern Göran Persson om att han skulle göra något för freden i Irak, via nämnda ”Svarta duvor & vissna liljor”, till singeln ”Spring” från tidigare i år, som handlar om att vända erfarenheter av bland annat rasism till något konstruktivt.

Låtarnas gemensamma teman är försoning, förståelse, förbättring – men framför allt motstånd. Motstånd mot rasism, fördomar, orättvisor och inskränkthet.

Men det är inte bara genom musiken som du har valt att använda din röst till att försöka påverka människor att bli bättre.

Du har varit initiativtagare till att öppna en musikstudio i Senegal, där ungdomar får skapa musik och samtidigt lära sig om mänskliga rättigheter och hur de kan engagera sig mot barnäktenskap, omskärelse och våld. Du har inte mindre än fem gånger medverkat i P3:s projekt Musikhjälpen och suttit instängd i en klaustrofobisk studio i en vecka för att samla in pengar till katastrofområden. Du har också varit aktiv ambassadör för Svenska FN-förbundet, och inte minst varit som en fadder för många yngre rapförmågor.

”Sverige baby, du är en boulevard av brustna drömmar.” Men du Timbuktu, är en konstens John Blund. Inte så att du får oss att somna, utan för att du får oss att drömma. Du hjälpte mig den där mörka decemberkvällen, och din karriär är en framgångssaga som redan har hunnit inspirera flera generationer. Sådana som du behövs mer än någonsin i dag. Och jag vill att du ska veta, du går aldrig ensam. När du inte orkar får vi andra ta vid och tvärtom. Så länge vi bär varandra kan ingenting hindra oss.

Läs mer: Timbuktu fick Stig Sjödin-priset

Jonna Sima
08-725 52 07

Kommentera den här artikeln