Jag träffar Johan, vi kan kalla honom så, på en pizzeria i Kiev. Han hör att jag är svensk, jag förstår att han är nazist.

Johan röstar på Svenskarnas parti men vill inte förklara för mig vilken slags högerextremister det är som fyller torget Majdan i Kiev och paradgatan Kresjatik.

Här styr nationalistmilisen. Inte en polis syns till i centrala stan.

Johan älskar att ultranationalisterna sköter lag och ordning.

Det är hans andra resa hit i år. Kanske ska han åka med sina kamrater österut, säger han. Österut mot kriget.

Jag frågar om han själv ska kriga. Det förnekar han.

Han berättar varför han är ultra­nationalist. Jag förklarar varför hans nazism strider mot precis allt som jag står för. Medan vi pratar hinner klockan bli Sveriges nationaldag.

Jag älskar ett Sverige som inkluderar alla, oavsett var vi kommer ifrån.

Han älskar Ukraina och pratar om kampen och enigheten och det nazistiska begreppet ”folkgemenskap”. Begreppet bygger på rasideologi och blir direkt löjligt i ett land där olika etniska grupper levt tillsammans genom århundradena.

Här finns ingen fylla och skadegörelse, säger han. Alla sköter sig.

Personalen stirrar mot dörren. De är rädda, gömmer sig i köket. Två uniformsklädda milismän kommer in och börjar skälla, hytter hotfullt mot en av tjejerna som serverar.

Den ena gubben vrålar ”spokojnyj” och ”gavaryte”. Det betyder ”lugn” och ”prata”. Servitrisen säger emot. Vi tittar, Johan besvärat.

”De är inte beväpnade i alla fall”, säger han. ”Det var de förra gången. Vapen är så billiga här. Och han slåss inte”.

Jag tar adjö och går. På vägen ut frågar jag kyparen vad bråket handlar om: ”En till i uniform som vill visa att han plötsligt har makt”, säger han.

Han har inte ringt polisen, det hade inte hjälpt. Han måste ha ringt ett befäl i den självutnämnda nationalistmilisen. Utanför står elva män i olika uniformer utrustade med batonger och pistoler. De lugnar ner sina arga milismän, verkar utreda vad som hänt som vore de en regelrätt polisstyrka.

Jag går därifrån. Korsar gatan till mitt hotell där högerextrema skyddskårer håller två våningsplan åt sina medlemmar.

På trappan vänder sig en civilklädd kille om. På halsen ser jag hans SS-tatuering. Snart ska han glida in i en uniform för att strida i öster eller upprätthålla lag och ordning här i stadskärnan.

Där får han sällskap av Johan på pizzerian. Några dagar efter att vi skiljts åt blir han intervjuad på en högerextrem hemsida och förklarar att han anslutit sig till frivilligbataljonen Azov, för att bli svensk nazistsoldat i Ukraina.

BÖRGE NILSSON/Textra

 

Läs mer: