Regeringens skatteuppgörelse liknar ett lapptäcke.
Möjligen räcker det för att baxa förslagen vidare till riksdagen. Men frågan är om det räcker för att försvara välfärden.
Som väntat blir det inga större förändringar i inkomstskatten.
Finansminister Magdalena Andersson har sedan länge gjort klart att hon inte gärna ger sig på alliansens jobbskatteavdrag, och den marginella skattehöjning som föreslås för höginkomsttagare leder knappast till något större ramaskri.
Men om vi vill ha en välfärd byggd på skatt i stället för den egna plånbokens storlek borde regeringen kanske se mer till andra skatteuttag.
”Det finns massor av skatter att höja”, undslapp sig till exempel Konjunkturinstitutets prognoschef Jesper Hansson för en tid sedan. KI hade då konstaterat att det fattas 80 miljarder kronor för att hålla välfärden på samma nivå som i dag fram till 2017.
Kanske var uttalandet inte politiskt korrekt, men Jesper Hansson ville tala klarspråk: Antingen satsar vi på lägre skatt och sämre välfärd eller på högre skatt och bibehållen välfärd, några andra val finns inte.
Det valet gäller även den nya regeringen, som åtminstone delvis har hörsammat Hanssons maning och letat efter skatter utanför inkomstskatten.
Den sänkta arbetsgivaravgiften för unga ska till exempel återställas redan under nästa år.
Det är utmärkt.
Den sänkta arbetsgivaravgiften infördes av alliansen i ett första steg redan 2007 och utökades 2009.
Genom detta avdrag skulle företagen bli mer benägna att anställa unga, enligt alliansen, men så blev inte fallet.
År 2012, när sänkningen varit igång i fem år, sade professor Lars Calmfors, tidigare ordförande i regeringens eget finanspolitiska råd:
– Att sänka arbetsgivaravgifter är en dyr metod med osäkra effekter. En hel del tyder på att det inte har någon effekt alls.
Den sänkta arbetsgivaravgiften för unga hade då redan kostat statskassan hela 51,5 miljarder kronor.
Den mest träffsäkra kommentaren fälldes nog av Hotell- och restaurangfackets avtalssekreterare Malin Ackholt:
– Vi kan inte se några effekter av sänkt arbetsgivaravgift mer än att det går till vinster till ett stort gäng arbetsgivare.
Men även om S och MP kommit överens om denna ineffektiva sänkning av skatten bör återställas gäller det av någon anledning inte andra ineffektiva skattesänkningar.
Förra veckan stod det klart att Miljöpartiet har stoppat en återställning av den lika verkningslösa sänkningen av krogmomsen.
Här borde regeringen ha lyssnat mer både på en rad ekonomer och den gamla finansministern Kjell-Olof Feldt (S).
För att en ekonomi ska bli smidig och effektiv bör momsen vara lika på i stort sett alla varor och tjänster. Det skulle också gynna den av liberaler så omhuldade fria konkurrensen.
Också det verkningslösa rut-bidraget blir kvar i S-MP-uppgörelsen. Den marginella ökningen av arbetstillfällen som skett har till största delen ätits upp av att resurser omfördelats från andra branscher, där arbetslösheten i stället har ökat.
Av de utvärderingar som gjorts framgår också att påståendet att reformen varit självfinansierande bara varit trams.
Som väl är börjar regeringen också ta bort skatteskillnaden mellan pensionärer och anställda.
Men förutom den återställda arbetsgivaravgiften finns bara mindre poster som ökar skatteinkomsterna, som begränsad avdragsrätt för pensionssparande, delvis återinförd inkomstbeskattning av de pensionärer som faktiskt jobbar och höjd tobaks- och avfallsskatt.
Dagens uppgörelse gäller bara 2015. Men till de kommande budgetarna får nog den nya koalitionsregeringen gå in med än mer öppet sinne och göra sig av med några heliga kor för att kunna försvara välfärden.
