S och MP vill göra gymnasiet obligatoriskt. Alla linjer ska vara högskoleförberedande.
Efter alliansens skolhaveri är en förändring mer än nödvändigt.
Men inget alexanderhugg kan rädda skolan, och Löfven och Fridolin bör studera aktuell forskning om klasstrukturer och skoltrötthet innan de genomför reformerna.
Det viktigaste med en förändring är naturligtvis att vända trenden med allt sämre svenska skolresultat. Men minst lika viktigt är att alla elever ska med på kunskapståget.
De barn som sparkas ut ur Björklunds skola för att de har keps på huvudet och fattiga föräldrar måste ha samma rätt till utbildning som andra.
Eftersom statistiken visar att 40 procent av arbetslösa ungdomar saknar gymnasieexamen är tanken på ett obligatoriskt högskoleförberedande gymnasium både logisk och god.
Men det gäller att inte rusa på i de spår som i förstone kan tyckas som självklara.
På IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, har professor Anders Forslunds forskarlag studerat utslagningen från skolan ur ett socialt perspektiv.
Enligt IFAU:s forskning har två skolreformer givit en tydlig och bestående ökning av ”sociala problemgrupper”, som man uttrycker det.
Det ena var när yrkesgymnasierna på 1990-talet förlängdes från två till tre år.
Den andra var när betyget ”icke godkänt” infördes som betygskriterium.
När yrkesgymnasierna förlängdes skedde det till största delen genom att teoretiska ämnen lades till.
Trots det gick inte fler elever från yrkesgymnasierna vidare till högskolan.
Den enda bestående och tydliga effekten av reformen blev att avhoppen ökade.
IFAU kan också konstatera att avhoppen främst skedde bland barn till lågavlönade.
Ändå var det inget fel på reformen i sig. Alla ska ha samma chans till vidareutbildning och högskolestudier. Men det är uppenbart att någonting saknades.
För att en ny reform med obligatoriskt gymnasium och högskolebehörighet nu ska få annat, önskat och bättre resultat måste den oundvikligen kombineras med betydligt större kringsatsningar än i dag. Det är framför allt ett utökat lärlingssystem, men också mer stödundervisning, studier i annan form än rena gymnasier, till exempel genom folkhögskolor, och inte minst att ett kunskapsland som Sverige aldrig ska tillåtas stänga dörren för eleverna.
Det måste alltid vara möjligt att studera vidare senare i livet.
Det är först då vi har skapat ett verksamt motgift mot Björklunds politik.
Det vi sett i dag är en skolminister som i stället för att värna utbildningen har stängt dörrar under mantrat ”alla kan inte bli akademiker”.
Samtidigt måste betygsystemet ses över.
Här kan det vara läge att återknyta till IFAU:s forskning.
När betygssystemet gjordes om så att man numera kan få underkänt i ämnen på gymnasiet så ökade, permanent, gruppen som har det extra svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.
Tidigare kunde man bara få dåliga betyg. Nu kan man gå ut gymnasiet med underkänt i vissa ämnen och därmed inte få någon gymnasieexamen.
IFAU konstaterar att det är betydligt svårare för dessa ungdomar med underkänt från gymnasiet att komma in på arbetsmarknaden än det var för dem som tidigare gick ut gymnasiet med ”bara” dåliga betyg.
Den stigmatisering det innebär att just under de känsliga tonåren av olika skäl göra ett dåligt resultat får betydligt större genomslag för resten av livet om det resulterar i en missad examen.
Även här finns alltså en utsorteringsmekanism som försämrar arbetsmarknaden och skapar en sämre förmåga att upprätthålla sysselsättning och tillväxt, de faktorer som måste vara ledstjärnor i återuppbyggandet av en fungerande skola.
