Attackerad av björn: ”Jag ville klippa till den jäveln”

Malin Boströms sargade rygg efter björnattacken. Foto: Privat

Malin Boströms sargade rygg efter björnattacken. Foto: Privat

Malin Boström, 32 år, ligger i sin sjukhussäng på Umeå universitetssjukhus och berättar om det ofattbara – björnattacken som var så nära att kosta henne livet.

Huvudet är helt inlindat i bandage. Ögonen är täckta av blåtiror och hon grimaserar lite av smärta när det hugger till i den skadade axeln eller i rivsåren på ryggen.

Onsdagen den 10 september var en helt vanlig arbetsdag för Malin Boström. Hon skulle inventera naturvärdet i ett otillgängligt skogsområde för Holmen Skog. Platsen är Balberget, väster om Bjurholm i Västerbottens inland.

Men den här dagen slutade annorlunda. Strax före två på eftermiddagen började hon förbereda sig för att lämna platsen. Terrängen var svårframkomlig och det var ungefär en kilometer kvar till vägen där bilen stod parkerad.

När Malin ska gå igenom björnens attack är det påtagligt att minnet är otäckt levande. Hon berättar som om hon just nu befinner sig precis där – igen.

– Jag hör hur det flåsar och brakar i skogen strax nedanför mig i branten. Jag tror att det är en älg som har en älghund efter sig. Så jag pratar lite lågt och försiktigt med den för att den skulle väja.

I stället får Malin se två björnar komma rännande i full fart. Hon står på en bergssluttning, ungefär lika brant som en svart slalompist, och björnarna springer snett uppför.

– Det är en liten björn och en något större. Något har skrämt upp dem. De är rädda och uppjagade, för så där beter sig inte björnar i vanliga fall.

De två björnarna passerar ungefär 20 meter från Malin. Innan de två försvunnit utom synhåll kommer en tredje riktigt stor björn rusande i samma spår. När den får syn på Malin viker den tvärt av och går direkt till attack.

– Jag skriker till och så slår björnen omkull mig. Jag landar med ansiktet nedåt och så biter den mig i bakhuvudet. Jag hör hur det krasar. Han biter mig sen på axeln, river eller klöser på ryggen.

– Då tänker jag, att ska jag dö här och nu så ska jag kämpa, så jag börjar vända mig om för att slå till den jäveln och så vrålar jag. Men då sticker den plötsligt och springer efter de andra två.

Alltihop gick blixtsnabbt. Malin Boström tippar att det tog fem sekunder från det att den stora björnen dök upp tills att den försvunnit igen. När björnen försvunnit ska hon ringa SOS Alarm. Trots chocken och smärtan tänker hon glasklart, det första hon måste göra är att ge dem koordinaterna.

– Jag inser att de måste veta var jag är, ifall jag kommer att svimma, men arbetsdatorn hade flugit all världens väg och det tar ett tag innan jag hittar den.

Dessutom ledde smällen från björnen till att Malins käke gått ur led, så när hon kommer fram till SOS Alarm har hon svårt att göra sig förstådd.

Hon vågar inte lägga sig ned av rädsla för att förlora medvetandet och inte kunna ropa när räddningstjänsten börjar närma sig. Där sitter Malin Boström, ensam i tät skog, blödande och svårt skadad.

Vad tänker du då?

– Jag är mest frustrerad över att det tar sådan lång tid. Jag kände mig ganska ensam.

Det tog en knapp timme från attacken tills personal från räddningstjänst och ambulans var på plats. En tid som kändes outhärdligt lång. Då skakade Malin så mycket att skötarna inte kunde ge henne smärtstillande i spruta.

Ambulanspersonal, räddningstjänst och tillkallade jägare byts av med att bära Malin på en vakuumpumpbår genom den svåra terrängen fram till ambulansen.

Strax före klockan sex på kvällen är hon framme på universitetssjukhuset och sövs ned för operation. Då har nästan tre timmar passerat sedan björnattacken.

Två dagar senare, när Arbetet träffar henne, visar hennes mamma Lena bilder på huvudet som ser ut som ett lapptäcke av stygn kors och tvärs, fler än någon kunnat räkna. Björnen hade slitit loss en stor del av huvudsvålen.

– Men hon kommer att bli helt återställd. Björnen missade ögonen. Men det tar nog ett tag innan hon går i skogen igen!

Malin Boström är trött, ledsen och smärtpåverkad. Men också arg. Uppgifterna i media om vad som hände är fel och hon är den enda som vet.

– Det har stått att det handlade om en slaktplats från älgjakten och en hona som ville skydda sina ungar och sitt matförråd. Det är sant att det fanns en slaktplats, men den var mer än 200 meter ifrån där jag var. Och en hona som vill skydda ungarna tar dem knappast med sig när hon vill jaga bort en inkräktare.

I stället betonar Malin att björnarna var uppskrämda av något helt annat än av henne.

– Jag har inte betett mig på något sätt som skulle kunna reta upp dem. Jag bara fanns där när de kom springande.

Malin Boström brukar inte ha med sig någon bössa när hon jobbar i skogen.

– Det hade inte hjälpt heller, inte en suck att jag hunnit skjuta.

Kommer du att våga dig ut i skogen igen?

– Jag vill våga. Jag tänker våga.

Malin Boström, nyutbildad jägmästare och licenserad jägare, är van att jobba ensam i skogen och har sedan barnsben vistats mer i skog och mark än inomhus.  Foto: Privat

Malin Boström, nyutbildad jägmästare och licenserad jägare, är van att jobba ensam i skogen och har sedan barnsben vistats mer i skog och mark än inomhus.  Foto: Privat

 

Johanna Kronlid
08-796 27 14

Kommentera den här artikeln

  • http://jockelarson.wordpress.com/ Joakim Larsson

    Oerhört tufft att klara av att hålla huvudet kallt i den där situationen. Och tjurskalligheten i att tro att man ska dö och sedan vända sig om för att slå till björnjäveln för att åtminstone gå under kämpande – det måste man beundra.

  • gammelfarmor

    Kan det vara så att det var en hane som jagade ungarna? Dom hade kanske funnit slaktplatsen o där mötte på hanen. Kan förklara att do verkade vettskrämda.Finns det nån dödad björnhona inom några mils radie, därav de ensamma ungarna. Tror det var en massa omständigheter som satte igång detta.Tur att Malin Boström mår hyfsat bra nu.