Martin Klepke webbledartopp

Devisen ”Inget parti kan gå till val på höjda skatter” är plötsligt fel.

Alla partier pratar skatte­höjningar, och väljarna instämmer.

Skälet är uppenbart. Alliansens skattesänkningar har visat hur sårbart ett samhälle blir när vi tar bort den solidaritet som skatteuttagen innebär.

Därför är det nu skattehöjningar som gäller. 20 eller 30 miljarder extra behövs för att klara välfärden.

Mitt i denna debatt sticker så Konjunkturinstitutet (KI) ut hakan.

Sluta fega! Minst 100 miljarder kronor behövs i skattehöjningar om vi ska klara välfärden, anser de.

Med tanke på att alliansen sänkt skatterna med cirka 140 miljarder på åtta år är det inte svårt att räkna ut att det faktiskt ligger en hel del i det som KI säger.

Varken Reinfeldt eller Löfven borde vara förvånade. Ändå slår båda ifrån sig och kallar KI:s förslag till skatte­höjningar kontraproduktiva för ekonomin.

Men det finns ingen grund för att de skulle vara mer kontraproduktiva i dag än när ett högre skatteuttag kunde kombinerades med låg arbetslöshet, bättre skolkunskaper och en hög svensk konkurrenskraft.

Det är dock en stor skillnad mellan en tjänstemannastyrd myndighet som KI och politikerstyrda partier.

För politikerna må devisen ”Inget parti kan gå till val på höjda skatter” äntligen vara på väg ut i soporna.

Men i allra högsta välmåga lever fortfarande rättesnöret: ”Skattehöjning på 100 miljarder?! Är du inte klok!”

Och visst vore det utmanande att gå till val på så kraftiga skattehöjningar, men att avfärda dem som felaktiga för svensk välfärd och tillväxt har ingen ekonomisk bäring.

Eller som Konjunkturinstitutets prognoschef Jesper Hansson uttryckte det när han presenterade KI:s skattehöjningsförslag:

– … det [är] naturligtvis upp till folket att bestämma om man vill ha högre skatter och bibehållet välfärdssystem eller om man kan tänka sig sämre välfärd och lägre skatter.

Den klara utgångspunkten för KI är alltså skattesänkningar kontra bra välfärd. Dessvärre har nu Moderaterna övergivit denna centrala frågeställning när de i stället väljer Sverigedemokraternas språk och ställer flyktinginvandring mot välfärd.

Reinfeldt och moderaternas ändrade attityd till skattehöjningar är alltså knappast någon insikt som skapats av skatteuttagens nödvändighet för att upprätthålla en bra välfärd och en exportindustri i världsklass.

Nej, bakom det luddiga talet om att ”öppna våra hjärtan” står en ideologi som fortfarande har sänkta skatter som huvudmål, något som Anders Borg nyligen upprepade, men som nu anser sig inte kunna fullfölja den linjen på grund av att flyktingarna kostar så mycket.

Ekonomiprofessor Lars Calmfors, tidigare ordförande i regeringens eget Finanspolitiska råd, har dock genast gått ut och ifrågasatt detta påstådda samband. I stället kallade han Reinfeldts utspel om flyktingarnas höga kostnader för ”politiskt taktiska överväganden”.

Enligt Anna Fällander, chefekonom på Swedbank, kan effekten av den ökande flyktingströmmen till och med bli den rakt motsatta: att vi med hjälp av invandringen inte skulle behöver höja skatterna så mycket som Konjunkturinstitutet säger.

KI har gjort sina beräkningar på demografin, alltså befolkningsutvecklingen, och Anna Fällander säger:

– Demografin blir gynnsammare med invandringen och KI skulle kunna ha överskattat kostnaderna som belastar de offentliga finanserna.

Om Anna Fällanders förmodan stämmer betyder det att Moderaterna lika gärna skulle ha kunnat gå ut med sambandet ”Lägre skatter tack vare invandringen”, men valde att i stället basunera ut ”Högre skatter på grund av invandringen”.

Sammantaget visar de senaste dagarnas skattedebatt att några ekonomiska motiv som talar emot KI:s rekommendationer inte finns. Däremot finns politiska svårigheter som inte ska underskattas.

Att Moderaterna och Fredrik Reinfeldt tvärs emot namnkunniga ekonomers utsagor lyfter fram flyktingar som det stora hotet mot svensk välfärd visar att de tyvärr fortfarande undviker en konstruktiv skattedebatt.

Det skulle annars vara ett bra tillfälle, nu då alltfler inser att ständigt sänkta skatter inte är förenligt med en bra välfärd.