Eld-webbkronika

De fyra storbankerna är på väg att i år göra en vinst på 100 miljarder kronor. Ändå har förslaget om införande av en bankskatt mötts med njugga reaktioner. Den vanligaste invändningen är att skatten bara kommer att övervältras på kunder­na genom högre avgifter och räntor, och inte göra något avtryck på vinsterna. Ett påstående som samtidigt är ett implicit erkännande av att konkurrensen inte fungerar på bankmarknaden, för om den gjorde det hade slutsatsen i stället varit att kunderna och ägarna skulle få dela på skatte­bördan.

Och visst stämmer det att marknadskrafterna är satta ur spel. Banksektorn är ett skolboksexempel på oligopol med fyra aktörer som tillsammans står för 80 procent av utlåningen. Deras dominans har gjort svensk bankverksamhet till en av de mest lönsamma i västvärlden. Medan jämförbara europeiska bankägare har en avkastning på sina satsade pengar – det egna kapitalet – på 3 procent och amerikanska dito 9 procent, så redovisar Nordea, SEB, Swedbank och Handelsbanken en avkastning på 13 procent.

Men är dålig konkurrens en god anledning att avstå från införande av en bankskatt? I dagsläget är banksektorn påtagligt underbeskattad. Medan andra varor och tjänster belastas med moms så är finansiella tjänster helt momsbefriade. Anledningen till det är att det är praktiskt svårt att ta ut moms på bankärenden. Konsekvensen är att banktjänster är skattemässigt gynnade jämfört med andra tjänster. En särskild bankskatt skulle vara ett sätt att ta itu med det privilegiet.

Dessutom är bankerna bland de stora vinnarna på sänkningarna av bolagsskatten från 28 till 22 procent. Sett till fjolårets resultat innebär den lägre skattesatsen att storbankernas skatt på ­vinsten minskade med 5,5 miljarder kronor. Den nu föreslagna bankskatten beräknas bara medföra 4 miljarder kronor i ökade skatteintäkter årligen.

Allmänheten bör ha rimliga förväntningar på en bankskatt. En betydande del av skatten kommer troligen att skickas vidare till kunderna, men den bristande konkurrensen är inte ett skäl att inte göra något, utan ett motiv för att göra mer. Länge har politikernas grepp för att komma åt problemet varit att mana allmänheten att bli mer aktiv. Den slitna ”ställ krav på din bank”-refrängen. Men munväder är sällan ett effektivt vapen mot oligopol. I stället har statsmakter många gånger aktivt fått gå in och bryta upp företagen i olika delar. Det är hög tid att den pågående internationella debatten om behovet av att dela större företag i den finansiella sektorn når Sverige.