Ge kulturskaparna trygghet

Äntligen är hela riksdagen överens. Det finns en blocköverskridande samsyn om att den otrygghet som socialförsäkringssystemen levererar till kulturarbetare är oacceptabel. På en direkt fråga svarar samtliga riksdagspartier att systemen ska fungera som trygghet även för konstnärer och kulturskapare, som ofta har små och oregelbundna inkomster och är både företagare och anställd. Det visar en ny partienkät som är gjord av tio bild- och formorganisationer.  Om partierna står för sitt ord efter valet kan vi som skapar kultur äntligen andas ut, då är det bara tekniska problem kvar att lösa.

Därför förvånar Socialdemokraternas svar på följdfrågorna. Ska beräkningsgrunderna för SGI anpassas till konstnärlig verksamhet och lösa de problem som kulturskapare ställs inför? S svarar nej. Alla andra partier förutom SD svarar ja, om än med vissa reservationer.

Nästan två tredjedelar av alla bild- och formkonstnärer har en månadsinkomst på under 13 300 kronor. Bakom den låga siffran ligger en verklighet med mycket ojämna inkomster, korta anställningar och tillfälliga inkomsttoppar. Det är en verklighet som alla fria kulturskapare själva med tiden lär sig att ta ansvar för. Men när det kommer till de allmänna trygghetssystemen stångar vi pannan blodig.

Trots att kulturskapare i genomsnitt jobbar mer än andra yrkesgrupper, vet vi att de är nettoinbetalare till systemet. Kulturskapare tar ut mindre a-kassa, sjukpenning och föräldrapenning än genomsnittet. Och det beror framför allt på att regelsystemet fortfarande är stelt, otidsenligt och orättvist för oss som grupp, trots att flera utredningar genom åren pekat på samma problem.

Råkar du få barn efter ett par månader med låg inkomst blir det ingen eller nästan ingen föräldrapenning. Råkar du vara sjuk just när du skulle utföra ett välbetalt uppdrag, så blir det ingen ersättning. Bara för att du inte haft sex månaders sammanhängande anställning. Något som de flesta fria kulturskapare praktiskt taget aldrig är med om.
Vid ett möte med Thomas Eneroth, Socialdemokraternas ordförande i riksdagen, visade han stor förståelse för problemet och lovade att titta särskilt på villkoren för kulturskapare och de som både är företagare och anställd. Men det förutsätter att staten öppnar för regler som sätter en lägre tröskel för tillgång till systemet. Det borde gå att tillgodoräkna sig inkomster från kortare anställningar och sex månader tillbaka i tiden, om det ger bättre ersättning än den inkomst man annars skulle få. Och så svårt kan det inte vara att skapa ett regelsystem som tillåter kombinationen av inkomster från eget företagande, uppdragsinkomster och tillfälliga deltidsanställningar.

Till skillnad från alla andra partier, så när som på SD, svarar Socialdemokraterna också nej till att tillåta en begränsad konstnärlig verksamhet samtidigt som man uppbär a-kassa. Det betyder att någon som delvis försörjer sig som konstnär men som har ett annat uppdrag för att få stabila inkomster, måste lägga ner hela sin konstnärliga verksamhet om brödjobbet upphör. Är det rimligt?

Mer än någonsin behöver vi kulturskapare som kan spegla och problematisera samhället, demokratin, medborgarskapet, vad det innebär att vara människa, arbetare, utanför, fattig, eller politiker.

Men vi vet att otrygga ekonomiska system både skapar en snedrekrytering till kulturyrkena, och gör kulturskapare försiktigare. För att våga vara så kritisk och obekväm som samhället innerst inne behöver, måste det finnas en grundtrygghet som gör att jag som kulturskapare kan ta både konstnärliga, sociala och ekonomiska risker. Annars riskerar vi att drunkna i arenakultur och kioskvältare som kanske inte har som sin främsta drivkraft att väcka mänskliga och politiska engagemang.

Det handlar inte heller om särlösningar. Naturligtvis ska reglerna gälla alla som har liknande omständigheter, något som blir allt vanligare enligt en nyligen framtagen rapport från TCO. Vi önskar oss därför ett tydligt svar från socialdemokraterna. I enlighet med uppropet på www.kulturvalet.se måste trygghetssystemen även fungera för konstnärers och kulturskapares verklighet.

Alla ska med, brukar det heta.

Mats Söderlund,
ordförande KLYS
Katarina Jönsson Norling,
riksordförande Konstnärernas Riksorganisation och talesperson för www.kulturvalet.se
Johan Wingestad,
ordförande Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare
Lennart Eng,
ordförande Svenska Tecknare
Ann-Katrine Almqvist,
ordförande Svenska Fotografers Förbund

 

Läs också:

Enkät till partierna om trygghetssystemen

Arbetet Debatt

Kommentera den här artikeln

  • burmakompis

    Är man paranoid, om man misstänker, att så länge grundsynen bland ”vanligt folk” är, att en konstnär inte gör någon nytta, så blir det svårt att få med socialdemokratin på ett regelsystem inom ekonomin, där en människa, som kanske ”jobbar” 7 år på en samling med ett 20-tal dikter på vardera ett A4-ark eller mindre, ska få del av de materiella resurserna direkt från samhället.

  • Simsalablunder

    Kan tycka att debattartikelförfattarna fegar ur när man skriver att ”Det handlar inte heller om särlösningar.”

    Vad är det för fel med särlösningar? Det finns mängder av särlösningar i samhället och de baseras på att förutsättningarna ser olika ut. Kan man inte presentera en allmän lösning som fungerar, är det ju särlösning som måste till. Kan näringslivet kräva särlösningar i parti och minut och få det, måste ju kultursektorn kunna detsamma.

    Det är ju dessutom en sektor som VERKLIGEN återinvesterar absoluta merparten av pengarna de har in i den svenska ekonomin, till skillnad från näringslivet.

    • burmakompis

      Tanken glider osökt över till medborgarlön inför skräcken för särlösningar.Steget dit är långt, mera mentalt än renodlat ekonomiskt (om det finns något sådant?), men de samhällsåtgärder, som får namnet ”särlösningar”, leder steg för steg vidare emot ett slags basinkomst, som ger individen det manöverutrtymme vi behöver för att kunna lägga upp våra insatser så, att de passar både samhället och oss själva.
      Allteftersom skolan får verka, så att vi blir kapabla att överblicka och planera våra egna liv i samklang med det gemensamma och inte bara drivs av biologiska och nedärvda impulser, bildas det en grundsyn på möjligheterna, som öppnar för en högre utgångspunkt, när vi tänker på pengar. Att den gemensamma kassan skulle kunna garantera en liknande trygghet som familjen nu eller släkten eller firman känns avlägset men inte helt i det blå. Men det fordras nog (inflytelserika) kvinnor i toppen för att tanken ska bli hemtam hos många människor.En nyskild pappa funkar inte. Inte heller en deckarförfattare.

      • Simsalablunder

        Då kanske du skulle ta itu med själva skräcken inför särlösningen, som är ett tankespöke, istället för att låta den skräcken driva fram lösningar, som mycket väl kan vara värre än särlösningen.

        • burmakompis

          Det här känns på något sätt som kärnan av, vad man sysslar med som samhällsvarelse: att varje problem – en individs eller en grupps – är säreget, men att varje lösning – eftersom det ligger tankar bakom den – är allmän. Tänk på ministrarna som inte har befogenhet att kommentera enskilda ärenden. Varför? Därför att deras jobb är att producera åtgärder som är en frukt av tankemöda, och i och med att du tänker igenom en sak, så fjärmar du dej från själva saken och drar dej in i en värld av tankar, abstraktioner, där den ursprungliga saken bara är ett exemplar av det stora hela. En kulturarbetare, hur speciell hon än må vara och vilka särskilda villkor hennes syssla än är omgärdad av, är ur tanken ”samhället”s synpunkt bara en av alla arbetare. En arbetare har per definition en arbetsgivare. När KGB (eller något sådant) frågade Joseph Brodsky var hans dikter kom ifrån, svarade han: ”Jag tror, att de kommer från gud., dvs han ansåg, att gud var hans arbetsgivare. Vad blir det ur samhällets sätt att se på världen? (om samhället inte ser det som svar från en galning) Det blir någon levande människa på jorden som representerar gud, t ex ärkebiskopen. Ska hon då löneförhandla med poeterna?

          • Simsalablunder

            ”En kulturarbetare, hur speciell hon än må vara och vilka särskilda
            villkor hennes syssla än är omgärdad av, är ur tanken ”samhället”s
            synpunkt bara en av alla arbetare. En arbetare har per definition en
            arbetsgivare.”

            Då är det bara för staten att stå som arbetsgivare, så är den problematiken löst. Ingen medborgarlön behövs av den anledningen. Vill du se det som en allmän eller särlösning spelar mig ingen roll.

          • burmakompis

            Har du läst ”Hadrianus´ minnen” nyligen av Yourcenar och identifierat dej 100% med honom? Han säjer just i boken, att det bästa med att bli kejsare var, att han då kunde gå från tanke till handling utan mellanhänder. Dilemmat i det här fallet kanske består i, att staten inte har den inspirerande verkan på en individ som förlöser poesi. Staten verkar inte heller vara medvetet om ett eget behov av poesi, vilket gör benägenheten att betala för det lättviktig. Om staten däremot, efter att ha nått en sådan mognad, när det handlar om jämlikhetstanken mellan medborgarna, institutionaliserar medborgarlön som ett obligatorium, ungefär som grundskolan är numera, då kan individen själ – i samspel med sin omvärld, fysisk eller mindre fysisk – göra sina bedömningar och agera utifrån dem utan att vara hindrad av medelsbrist.

          • Simsalablunder

            Staten behöver inte ha en inspirerande verkan på individen för att förlösa poesi. Det sköter poeten själv. Staten behöver kort och gott bara agera som arbetsgivare, i betydelsen att den ansvarar för löneutbetalning och allt det medför.

            Precis som alla andra arbetsgivare som vill att deras medarbetare skall vara kreativa, lägger man sig inte i den kreativa processen. Är man poet så förväntas man skriva poesi. Det räcker.

          • burmakompis

            Vi närmar oss yrkeshemligheter, vilket betyder att det blir svårare, men också mera fruktbart och intressantare. Det handlar om teknik, om kultur, men i det här läget framförallt om drivkrafter. Sköter en byggmästare byggandet själv? Nej, det gör han inte. Han behöver till att börja med en beställning. Sedan behöver han få tillgång till mark, som han kanske inte äger själv. Han behöver yrkesfolk, även om han själv är med och bygger, behöver han några till, om det inte handlar om en koja. Han behöver material, dvs leverantörer av trä, sten, glas, cementosvosv. Han behöver kontorsfolk som räknar ut lönerna och sätter in dem på kontot. Så behöver han ett regelsystem, som riksdag, kommun, praxis, sedvänja osv levererar. Så behöver han en del saker till, som jag hoppar över här nu i brådskan.
            Liknande med en poet. Hon behöver en beställare. Det är hennes hemliga inspiratör, som hon kanske vet om, kanske inte, men det är aldrig staten. Hon behöver ett språk, en begåvning, tid, ett ställe att vara på, där hon är accepterad, samtal, kritik blablablabla. Förstår du mej?

          • Simsalablunder

            Var har du fått det ifrån att en poet nödvändigtvis måste ha en beställare? Det är ett märkligt antagande eftersom det finns mängder med högkvalitativ poesi som skrivs utan beställare i bakgrunden. Detsamma gäller andra konstyttringar också.

            I de fallen är det konstutövarna själva, eller anhörig, som får subventionera hela, eller stora delar av verksamheten, medan samhället, om konsten lyfts upp, tar det för givet.

            Anser man det vara ett riktigt yrke, skall det ha riktig lön, inte medborgarlön, som riskerar att låsa in människor i a-och b-lag, då vissa kommer att ha riktig lön , medan andra hänvisas till medborgarlön, som kommer fortsatt ses som bidrag.

            Finansiellt finns inga i verkliga hinder för det. De hinder som finns är artificiella, där riksdagspolitiker har makt att förändra det, om de brydde sig om att sätta sig in i hur vårt ekonomiska system fungerar, och då menar jag inte att lära sig rapa upp neoklassiska dogmer, och acceptera självpåtagna restriktioner genom EU-medlemskap, som man idag gör i alla partier, från höger till vänster.