I den främlingsfientliga danska radiokanalen ”Danmarks Röst” den 17 juli varnar DN:s reporter Nathan Shachar för problem som kan uppstå om Sverige tar emot flyktingar från Syrien.

Samtidigt slår han gång på gång fast att problem med invandringen ”får man inte prata om i Sverige”.

Och plötsligt syns en obehaglig logik bakom DN:s politiskt/ideologiska vinkling av Gazakonflikten.

När Nathan Shachar väljer att framträda i främlingsfientliga Danmarks Röst och varna för syriska flyktingar är det inte förvånande att han i DN dagligen väljer att vidareförmedla den israeliska militärens propagandabild av att kriget i Gaza uteslutande beror på Hamas aggressioner.

I radioprogrammet, där också Expressens krönikör Marcus Birro framträder och främst talar om synen på religion, säger Nathan Shachar vidare att om man i Sverige tar upp tabubelagda frågor som problem med invandring och att det är skillnad mellan kvinnor och män blir man utestängd från den pågående debatten.

Nathan Shachars och Marcus Birros framträdande i Danmarks Röst hyllas helt följdriktigt på Twitter av Ingrid Carlqvist, chefredaktör för den islamfientliga hemsidan Dispatch International.

Det är fascinerande att Birro och Shachar på så kort sändningstid lyckas pricka in högerpopulismens ständiga vinkel om att ”detta får man inte prata om i Sverige” så många gånger.

Att båda har ett enormt genomslag i svensk debatt bortser de förunderligt nog helt ifrån.

Birro skriver för Sveriges näst största kvällstidning och lyckas under radioprogrammet också med det ologiska konststycket att skryta med hur enormt spridda och lästa hans artiklar om religion är och samtidigt klaga på att han inte fått skriva dem.

Nathan Shachar sprider dagligen sina egna politiska ståndpunkter om Gazakonflikten på nyhetsplats i Sveriges största morgontidning men upprepar programmet igenom att det han skriver om får man inte skriva om i Sverige.

Problemet för Birro och Shachar är naturligtvis inte att de inte får skriva. De har ju två av Sveriges främsta mediaplattformar till sitt förfogande.

Deras problem är i stället att stora delar av svenska folket förståeligt nog inte håller med dem.

Men i stället för att respektera dessa motsatta åsikter förfaller Birro och Shachar åt högerpopulismens självömkande mantra: ”Det jag säger (om så i miljonupplaga) får man tydligen inte prata om i Sverige.”

När två av Sveriges mest lästa skribenter i landets till övervägande del borgerliga press reagerar på detta antidemokratiska och respektlösa sätt mot sina meningsmotståndare visar det endast på den stora nödvändigheten av fler oppositionella röster i media.

Birro och Shachar får säga vad de vill och säger dessutom vad de vill i Sveriges största tidningar.

Problemet är att de inte tål att bli emotsagda utan att brännmärka sina motståndare utifrån en högerpopulistisk retorik.

För att möta Birros och Shachars doktrinära och selektiva syn på vem yttrandefriheten omfattar behövs ett ännu större utrymme för alla övriga åsikter på den massmediala arenan.

En heder därför åt de journalister som till skillnad från Nathan Shachar vid sidan av en självklar bevakning av Hamas också skriver om (”vågar skriva om”, skulle det heta med Birros och Shachars retorik) fakta som israeliska bomber mot FN-skolor, israeliska splitterbomber mot Gazas invånare, israeliska dödande projektiler mot palestinska barn på Gazas stränder och israeliska bomber mot palestinska sjukhus, och som dessutom ger sig i kast med den underliggande problematiken runt kampen mellan Hamas och Fatah och Israels förödande blockad mot Gazas befolkning som i praktiken har förvandlat Gaza till ett fängelse där det råder ständig brist på livsnödvändiga förnödenheter, år efter år efter år.

Grunden för att skapa en demokratisk debatt är att ge en allsidig bild där alla fakta lyfts fram, även – som sig bör i en demokrati – i de fall dessa fakta motsäger Nathan Shachars och Marcus Birros personliga åsikter.