– De nya sjuksköterskorna måste vägra ta det medicinska ansvaret. Vill en läkare skicka upp en patient fast vi inte har personal måste läkaren ta ansvaret själv.
Min granne ska jobba i sommar. Hon är sjuksköterska sedan flera decennier och har sett det stora raset under de senaste årens borgerliga styre.
Nu är hon orolig för att nyutexaminerade sköterskor vill göra sitt bästa och ta ett övermäktigt ansvar. Med de neddragningar i sommarverksamheten som planeras på sjukhuset där hon arbetar är hon säker på att någonting kommer att ske denna sommar.
Någon kommer att dö för att personalen inte räcker till, för att alla kvarvarande platser på lättintensiven är upptagna, för att Sveriges politiker har valt en väg där offentlig sektor skurits ned i syfte att stärka företagens vinster och sänka skatten för dem som redan har.
– Om en person med blodförgiftning läggs in kan det gå mycket snabbt. Det behövs en ständig koll på blodtrycket, och det finns det ingen som helst möjlighet att sköta det under sommaren, ingen som helst möjlighet.
Någon kommer att dö, fruktar hon. Och då är det den enskilda sköterskan som pekas ut som syndabock, inte de politiker som valt Sveriges nya neoliberala väg.
Den hånfulla ”tasigförpannan”-propaganda som Svenskt Näringsliv och borgerliga politiker dömt ut den offentliga sektorn med alltsedan 1970-talet har nu i full blom visat vilka konsekvenserna blir av att montera ned en skattefinansierad välfärd.
De orimliga arbetsförhållandena för vårdpersonal i neddragningarnas spår har blivit ett återkommande vårtecken.
Enligt Kommunals utredning ”Vem har sett Matilda?” gick det sju barn på varje anställd på svenska fritids 1980. År 2011 var siffran 20 barn per anställd.
Och svensk skola har, som alla vet, rasat till bottennivå.
Det här ger en anledning till att återigen studera hur ekonomin fungerar.
Svenskt Näringsliv och borgerliga politiker poängterar gärna att det är den producerande sektorn som ger tillväxt.
Det är där värdet i ekonomin skapas och det är ur den producerande sektorn som medel avsätts för att bygga upp den offentliga sektorn.
Det är därför logiskt att företag hellre ser att mer pengar flyttas från vård, skola och omsorg till privat sektor, eftersom det ökar företagens vinster.
Men den offentliga sektorns funktion är att hålla en arbetskraft tillräckligt frisk och tillräckligt utbildad för att kunna delta i produktionen. Den offentliga sektorn kan därför med ett bättre begrepp kallas för den reproducerande sektorn som utbildar ny arbetskraft och som gör sjuk arbetskraft frisk igen.
Borgerliga politiker har nu i åtta år sprungit företagarnas ärenden och styrt över miljardbelopp från den reproducerande offentliga sektorn till den producerande privata sektorn.
Följden har blivit att inte heller den privata sektorn fungerar, och enligt Svenskt Näringslivs egen undersökning misslyckas vart femte rekryteringsförsök helt enkelt för att det inte finns tillräckligt utbildad arbetskraft.
Att montera ned den ”gigantiska” offentliga sektorn får konsekvenser. Att försämra undervisning och packa barn på förskolor får konsekvenser. Att överföra gigantiska summor från allas vår välfärd till privata vinster får konsekvenser.
Och slutligen, att montera ned den offentliga, reproducerande sektorn får stora återverkningar även för vår tillväxt. Samspelet mellan skola, vård och omsorg å ena sidan och produktionen i företag å den andra har varit den vinstmodell som byggt ett svenskt näringsliv i världsklass.
Låter vi den reproducerande sektorns förfall fortsätta får vi också finna oss i ett svenskt näringsliv i internationell kräftgång.
