Illustration: Helena Bergendahl

– Efter nio år får jag fortfarande ont i magen av att se arbetskamrater må så jävla dåligt. Arbetsgivaren bara väntar på att de ska säga upp sig och ersättas av nya.

I ett öppet kontorslandskap sitter ungdomar i headset med enkla tygskärmar mellan sig. Vadderingen i skärmarna är för länge sedan urpillad. Telemarketingföretaget där Anna arbetar, ett av en handfull i en mellanstor svensk stad, ser ut som många andra.

2 500 arbetskamrater har kommit och gått sedan Anna började. Räknar man om företagets 20 fast anställda och betydligt fler timanställda till heltidsjobb uppgår personalstyrkan till ungefär 50 personer. Det betyder att hela personalen har bytts ut 50 gånger under Annas nio år.

– Väldigt många har börjat på sex månaders provanställningar. Efter fem månader har de fått veta att de inte får fortsätta, säger Anna. Inget gjordes för att stödja dem som hade svårigheter, så länge de betalade sin egen lön.

– Jag lägger inte märke till nya ansikten förrän efter ett halvår. Det är en försvarsmekanism man får, säger kollegan Per, som har arbetat nästan lika länge som Anna.

Tillsammans med Kristian, som har fem års erfarenhet, hör Anna och Per till eliten bland kontorets telefonsäljare. De som klarar stressen och obehaget.

– När du just har fått en rejäl utskällning av en kund skulle du behöva 15 sekunder för att vädra ut samtalet ur skallen, säger Per. Det får du inte. Den automatiska uppringaren, dialern, ringer upp en ny kund direkt.

Hela tiden visas alla säljares prestationer på vars och ens datorskärm.

– När det går dåligt kan hela kontoret se att du har kammat noll, säger Per. Och har du inte sålt något på 30 minuter dyker ett utropstecken upp vid ditt namn. Det kan vara otroligt pressande.

Trots att de hör till kontorets bästa säljare ger de tre arbetskamraterna en mörk bild av sin arbetsplats. När arbetsgivaren för ett drygt år sedan gick med på att teckna kollektivavtal hade företaget 60 fast anställda. 40 av dem fick gå – in kom i stället timanställda.

– Och de får högst 19 timmar i veckan, säger Anna. För då räknas jobbet som bisyssla och berörs inte av kollektivavtalet. De får inte del av avtalets lägsta lön, och inte ob-ersättning.

Då kollektivavtalet kom placerades alla fast anställda på avtalets lägsta löner, i dag 15 708 kronor i månaden för dem under 24 år, 18 214 kronor för dem som är äldre. Eftersom säljarna inte har heltidstjänster, utan anställningar på 78 procent av heltid, tjänar de som fyllt 25 år i praktiken omkring 14 500 kronor i månaden, de yngre runt 12 500.

– Det blev ett par tusen kronor mer i fast, garanterad lön, säger Per. Men samtidigt höjdes gränsen för när man börjar få provision brutalt. Majoriteten av de anställda får ingen provision alls. Och för dem som får provision handlar det om några hundralappar i månaden.

Även schemat förändrades när kollektivavtalet infördes. För att parera kostnaden för ob-ersättning, 30 kronor per timme efter klockan 18, ersattes gruppen med oerfarna säljare som hade haft kvällspasset med vana, högpresterande säljare. Inte populärt bland dem som hade ”avancerat” till att jobba på dagtid, då kunderna är mindre trötta och arga.

– Tyvärr har avtalet gett en del försämringar, säger Anna. Trots att jag är fackligt förtroendevald måste jag erkänna det. Unionens avtal för callcenter måste vara det svagaste kollektivavtal som finns.

– Det pinsamma, säger Per, är att vårt företag anses vara ett av de seriösa i branschen.

Han var säljledare under en period och beskriver hur anställda som cheferna ogillade bestraffades.

– De placerades på projekt där de inte klarade att sälja. Efter två veckor på en uppgift de hatade kallades de in till samtal: ”Det här går inte, du har två veckor på dig att förbättra dig.” Efter ytterligare två veckor fick de välja att bli uppsagda eller säga upp sig själva. De flesta gick självmant.

Företaget säljer tidningsprenumerationer och medlemskap i föreningar, och värvar givare till en av de stora organisationerna för välgörenhet. Anna tycker att uppdragsgivarna borde intressera sig mer för hur telefonsäljarna har det.

– Dåliga villkor pressar fram oetiska säljmetoder, säger Anna, varpå kollegorna ger exempel på hur säljledare har uppmuntrat aggressiv försäljning. En blind gammal dam förmåddes prenumerera på en tidning som hon inte skulle kunna läsa, en gråtande kvinna tecknade ett abonnemang trots hon sa att hon inte hade råd.

Trots jobbets dåliga sidor har Anna, Per och Kristian fortsatt i yrket. Varför?

– Jag spelar i ett band och har andra fritidsintressen, säger Kristian. Till jobbet går man och gör sitt. Och när det går bra kan det faktiskt vara roligt.

– Var tredje vecka frågar jag mig vad jag håller på med, säger Per. Sedan fortsätter jag ändå. Det är inget jobb jag vill ha, men det enda jag har.

– Det blir en märklig dynamik, säger Anna. Jag hör så ofta av kunderna att jag är en värdelös människa. Man tappar självförtroendet och tror inte att man kan få ett annat arbete.

Mårten Martos Nilsson

FOTNOT: Anna, Per och Kristian har i verkligheten andra namn.

• Läs även: Regeringen utreder skärpta regler för uppringning – 15 000 jobb försvinner om de genomförs, hävdar telemarketingbranschen

 

Unionen förklarar avtalet

Unionens Annika Flaten har inte sett att företagen missbrukar regeln om bisyssla i kollektivavtalet för callcenterpersonal.

40 av 60 heltidsanställda sades upp när det telemarketingföretag som Arbetet berättar om tecknade kollektivavtal. I stället har ett stort antal gymnasister och andra ungdomar anställts. Så länge de får arbeta högst 19 timmar i veckan räknas det som bisyssla, och omfattas inte av kollektivavtalet.

Det är uppenbart att undantaget för bisyssla används för att kringgå avtalet och slippa kostnaden för ob-ersättning och avtalsreglerade löner, anser fackklubben.

– Att bisyssla inte omfattas gäller inte bara callcenteravtalet, utan en rad av Unionens avtal, säger Annika Flaten, ombudsman med ansvar för callcenteravtalet. Jag har inte sett något utbrett problem med det.

– Det räcker inte att du arbetar högst 19 timmar i veckan för att det ska ses som bisyssla. Grundförutsättningen är att du har din huvudsakliga sysselsättning någon annan stans. Det har du om du till exempel studerar.

Däremot använder många företag avtalets så kallade 832-anställning fel, enligt Annika Flaten. Anställningsformen är tänkt för ”kortsiktiga och återkommande behov av tillfällig arbetskraft”, i högst 832 timmar under en tolvmånadersperiod.

– En del företag använder 832-anställning fastän de har ett kontinuerligt personalbehov.

Avtalets lägsta löner, 16 069 kronor i månaden för den som fyllt 20 år och 18 214 för den som fyllt 24, är de  samma som i flera andra Unionenavtal. Unionen ser det inte som ett problem om en del av lönen är provision, bara man har en garantilön varje månad som inte understiger avtalets lägsta lön.

– Callcenteravtalet är det enda av Unionens alla avtal som förbjuder att man schemalägger delade arbetspass. Det är en viktig reglering som jag är stolt över.