De som struntar i att välja fonder för sin premiepension, och låter staten sköta förvaltningen, fick se sina pengar öka i värde med 26,6 procent förra året. De som har valt fonder själva fick i genomsnitt 16,7 procent, alltså nästan tio procentenheter mindre.

När Premiepensionsmyndigheten i dag presenterar sin årliga rapport om hur det har gått för landets 6,7 miljoner premiepensionssparare kan de som brukar kallas soffliggare, eller icke-väljare, känna sig nöjda. Deras premiepensioner, som finns i en statlig fond med namnet AP7, utvecklas väl. ”Tre miljoner svenskar har ett försprång”, skriver AP7 på sin hemsida.

Nu var 2013 ett ovanligt bra år, särskilt för AP7 (fondens näst bästa år någonsin) men också för de flesta andra fonder i premiepensionssystemet. De flesta aktiemarknader steg under året, och då drygt 80 procent av spararnas pengar är placerade i aktier fick det effekt.

Men även sett över lång tid har icke-väljarna klarat sig väl. Sedan systemet sjösattes i mitten av 1990-talet har den genomsnittliga årliga värdeökningen för samtliga sparare varit 5,1 procent. Delar man upp den siffran på soffliggare respektive aktiva sparare visar det sig att den förra gruppen har haft en årlig värdeökning på 6,2 procent, mot 4,8 procent för den senare.

Det här ska inte ses som en garanti för att AP7 kommer att lyckas bättre i all framtid. Som sparare bör man känna till att AP7 är ett alternativ med relativt hög risk – en viktig skillnad jämfört med hur soffliggarnas pengar tas om hand inom tjänstepensionen.

Dels är det mesta av pengarna i AP 7 placerade i aktier (hundra procent till dess att spararen fyller 55 år, därefter något mindre). Dels använder AP7 ett slags hävstångsteknik, som förstärker effekten av en uppgång på aktiemarknaden.

Det senare innebär att AP7 drog större nytta av uppgången 2013 än andra. I gengäld förstärks också nedgångar. Då aktiekurserna föll 2011 blev det tydligt.

Den politiska diskussionen om premiepensionssystemet har varit hård de senaste åren. LO och Socialdemokraterna vill avskaffa det, eller minska antalet fonder radikalt, eftersom systemet har betydande kostnader och skapar skillnader mellan lyckosamma sparare och mindre lyckosamma. De borgerliga partierna försvarar systemet, som de anser ger högre pensioner på sikt än ett rent fördelningssystem. Båda lägren kan hitta argument i den aktuella redogörelsen.

I genomsnitt har de sparare som varit med sedan starten alltså haft en värdeutveckling på 5,1 procent per år. Det kan jämföras med en årlig ”ränta” på i genomsnitt 2,4 procent inom inkomstpensionen – den större delen av den allmänna pensionen, som är ett rent fördelningssystem där de pensionsavgifter vi betalar in går ut direkt i form av pensionsutbetalningar.

Just nu ser alltså premiepensionen ut att kunna bidra till högre pensioner. Men för bara ett år sedan var den genomsnittliga årliga värdeutvecklingen 1,5 procentenheter lägre. Samtidigt innebär premiepensionen att spararna tar på sig en betydande risk, och kostnader för förvaltningen. Om det är motiverat är i slutänden en politisk bedömning.