I en ovanligt saftig krönika i New York Times läser ekonomipristagaren Paul Krugman lusen av Sveriges Riksbank och skriver att Riksbanken håller arbetslösheten onödigt hög.
En ständigt pågående svältkur, där inflationsmålet i praktiken har övergivits, där riksbanksräntan är för hög och där Riksbanken strävar efter mål som inte finns har gjort att ekonomin inte når upp till den fart som kunde vara möjlig.
Det är ”sadomonetaristerna” som härskar i Sveriges Riksbank, enligt Krugman.
Det här ligger helt i linje med vad Riksbankskritiker i Sverige länge har hävdat, och nya beräkningar visar dessutom att Riksbanken faktiskt orsakar en ännu större skada på sikt:
Den vinst som Riksbanken hävdar att Sverige kommer att göra vid en framtida finanskris genom att nu hålla räntan hög äts med råge upp av den förlust vi gör genom den höga arbetslösheten.
För att börja från början:
Riksbankens egen motivering till att strunta i inflationsmålet är att man vill undvika en bubbla på bostadsmarknaden. Att hålla ekonomin på svältkur sägs hålla nere skuldsättningen och därmed minska raset i ekonomin om det kommer en ny finanskris. Då, när krisen kommer, skulle vi alltså vinna på att ha levt på svältkur fram till dess.
Men i det senaste numret av Ekonomisk Debatt granskar den färgstarke före detta vice riksbankschefen Lars E O Svensson detta påstående.
(Lars E O Svensson avgick i protest ut Riksbankens direktion sedan han inte fått gehör för sina krav på sänkt ränta.)
Han utgår från Riksbankens egna beräkningar för att se hur stor denna ”vinst” skulle bli och mäter den mot arbetslöshetens faktiska kostnader.
Han finner att även om sannolikheten för en kris skulle vara så hög som 25 procent så överstiger kostnaderna vi alla betalar för arbetslösheten den kommande vinsten med bortåt 50 gånger!
För varje tusenlapp Sverige sparar under den (eventuellt) kommande krisen betalar vi alltså hela 50 000 kronor i fullständigt onödiga kostnader för vår höga arbetslöshet.
Om vi sedan väger in den dragning som en annan kritisk vice riksbankschef, Karolina Ekholm, för en tid sedan hade inför riksdagens finansutskott framträder en ännu värre bild.
Karolina Ekholm konstaterade nämligen att det är ytterst tvivelaktigt om Riksbankens högräntepolitik över huvud taget har någon dämpande effekt på skuldsättning och bobubbla. Effekten är i vilket fall mycket liten och det kan till och med vara så att den höga räntan i sig leder till en ökad i stället för minskad skuldsättning.
Och vad finns då kvar av Riksbankens argument?
En svältkur, en onödigt hög arbetslöshet och en svår situation för företagen.
Krugman å sin sida tvivlar på att Riksbanken ens själva tror på sitt argument om bubbla på bostadsmarknaden. I stället ser han Riksbankens späkande som ett inslag av ”sadomonetarism”, där självspäkande anses vara detsamma som att ta ansvar, ungefär som när Anders Borg svälter ut svensk skola och sjukvård och samtidigt förklarar att statens finanser är goda.
Som fakta kan nämnas att Riksbanken bara har ett enda uppdrag. Det är att hålla inflationen runt 2,0 procent. Då kan penningvärdet hållas stabilt, ekonomin flyter smidigt och onödig arbetslöshet hålls borta.
I dag är inflationen förskräckande låga minus 0,6 procent på grund av Riksbankens höga ränta. En hotande deflation stoppar upp ekonomin i stället för rimlig inflation som sätter fart på ekonomin, alltså.
Vilka bevekelsegrunder Riksbanken än har för att strunta i inflationsmålet måste dess direktion omedelbart återgå till att sköta sitt uppdrag, att hålla inflationen runt 2,0 procent. I annat fall behövs en fördjupad diskussion om den demokratiska processen runt Riksbankens styrning.
