Martin Klepke webbledartopp

Ett skarpt uttalande från USA:s försvarsmakt ger en hint om konflikten som lurar bakom krisen i Ukraina.

Det är USA:s varning till Ryssland efter att ryska stridsflygplan cirkulerat runt ett amerikanskt stridsflygplan i Svarta havet.

EU-ledarnas upprepade stöd till den västvänliga regimen i Ukraina och västs utlovade lånegarantier på mer än tio miljarder kronor till centralregimen i Kiev är för Putin detsamma som att flytta fram gränsen för ökat amerikanskt inflytande till just utanför Rysslands gränser.

Om även Ukraina sällar sig till de länder i Rysslands närhet som alltmer vänder sig mot väst beskärs det ryska inflytandet i den maktbalans som åter blir synlig mellan öst och väst.

Men är det skäl nog att se de proryska separatisternas våldsamma ockupationer i östra Ukraina som legitima? Eller att rent av stödja dem?

Det vi ser, det som faktiskt händer, är att ryskspråkiga, maskerade och beväpnade separatister ockuperar myndighetsbyggnader i östra Ukraina, troligen med ryskt stöd.

Även om Putin svär sig fri från inblandning nås vi av mediauppgifter om att ryska militärer redan är inne i Ukraina för att organisera de proryska aktivisterna.

Det är synnerligen svårt att se de våldsamma, maskerade män som attackerar myndighetsbyggnader i östra Ukraina som ett uttryck för folklig resning mot en illegitim regim.

Särskilt då konflikten handlar om vilket land området ska tillhöra, snarare än en vurm för frihet och demokrati. Återigen, striden handlar mer om maktbalansen mellan Putin och väst än om det ukrainska folkets framtid, där Putin vill sätta ned foten och skapa en buffertzon mellan öst och väst.

En ny järnridå, alltså.

Och han låter stridsflygplan cirkla runt amerikanska stridsfartyg som för att säga ”detta är mitt område, inte ert”.

I Sverige skriver den notoriske diktatorkramaren Jan Myrdal att Putin handlar helt naturligt. USA söker fortfarande ”sträva efter världsherravälde”, EU uppträder som ”Förenta staternas dräng”, och Europa står inför en hemsk framtid om inte ”Ryssland nu lyckas skrämma EU och Förenta staterna att dra sig tillbaka”.

Det här är en bild av händelseförloppet som Myrdal inte är ensam om. Naturligtvis sammanfaller den med Putinkontrollerade nyheter, men även med kritik – ofta från progressiva skribenter – av ett naivt EU som inte sett eller velat se Rysslands roll i väldens maktbalans.

Men vad hände med det ukrainska folket?

När det gäller människor i etablerade ”fria” stater som exempelvis Sverige är det få som inte godkänner mellanstatliga överenskommelser, FN:s stadgar om folkrätt och invånarnas rätt att själva välja sin framtid som bas för hur maktbalansen mot andra länder ska skötas.

Varför ska det då inte gälla människor i Ukraina?

Är de skapade på något annat sätt så att de inte riktigt behöver omfattas av demokratiska grundvärderingar?

Att upprätthålla en terrorbalans mellan giganten USA och den numera förkrympte lillebrodern Ryssland kan aldrig vara skäl nog att stödja våldsdåd som i alla övriga sammanhang, i synnerhet om de inträffade i Sverige, skulle fördömas med hänvisning till både lagar och folkrätt.

Att Vladimir Putin och Jan Myrdal avfärdar folkrätten är föga förvånande. Men för övriga demokratiska krafter är det nu, när den svaga demokratin hotar att upplösas i Ukraina, inte rätt läge att hemfalla åt naiva tankegångar där min fiendes fiende blir min vän.

Att indirekt eller direkt stödja en utveckling som för det ukrainska folket bort från centralregimen i Kiev till en enpartistat som Ryssland är ett både inhumant och faktiskt ganska smaklöst sätt att visa sin avsky mot USA.