Martin Klepke webbledartopp

 

Innehåll från extern tjänst

Genom att klicka på knappen godkänner du tjänstens dataskydsspolicy.

Protester i Istanbul mot stängningen av webbsidor. Film: Anton Klepke

I den medieskugga som lägrat sig bakom Putins uppmärksammade ockupation av Krim tog Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan i natt ytterligare ett steg bort från demokratiskt styre i landet när han med omedelbar verkan lät stänga ned mikrobloggen Twitter.

Att strypa öppen information och fri media är ett led i att befästa makten inför de lokalval som hålls den 30 mars men följer en strategi som Erdogan länge tillämpat.

Fram till april 2012 hade de turkiska myndigheterna stängt eller begränsat mer än 19 000 webbsidor i Turkiet, enligt organisationen Freedom House. Ett år senare räknade samma organisation till omkring 29 000 blockerade webbsidor och den senaste räkningen hamnar på runt 40 000 webbsidor.

Erdogan har dessutom hotat med att också stänga Facebook i landet.

Tillvägagångssättet följer varje despots maktutövning genom att rikta gevärspiporna mot människors informationsmöjligheter och därmed målmedvetet strypa möjligheterna till fri åsiktsbildning. En stor del av de släppta telefoninspelningar som under senare tid har avslöjat korruption och maktmissbruk i Erdogans närmaste led har spridits via twitter.

Erdogans tillvägagångssätt har stora likheter med de metoder som Vladimir Putin använder för att stadfästa Rysslands allt större avstånd från demokrati.

Det är en utveckling som gynnats av att Turkiet är kraftigt uppdelat i en västinriktad sekulariserad stadsbefolkning och en mer traditionellt inriktad landsbygd där Erdogan har sitt huvudsakliga stöd.

Även kurdfrågan har spelat regeringen i händerna, men samtidigt som Erdogan försöker normalisera förbindelserna med den kurdiska delen av befolkningen ökar det generella åsiktsförtrycket.

– Kurderna har fått sina ledare, journalister och ungdomar fängslade, sina partier förbjudna, demonstrationer blockerade och sina tidningar stängda i decennier av den turkiska regeringen. Det som händer nu är att samma censur och förtryck börjar användas även mot de egna, sa den kurdiska människorättsaktivisten Erin Keskin nyligen i en svensk intervju.

Tyvärr har också EU försuttit sin chans att påverka utvecklingen positivt.

Ökad kontakt med EU har länge drivits av den mer sekulariserade storstadsbefolkningen. Inom EU har dock länge funnits en stark misstro mot Turkiets försök att närma sig de krav på öppenhet och mänskliga rättigheter som EU har ställt, en misstro som blandades upp med rent islamofobiska ingredienser.

När Tysklands förbundssekreterare Angela Merkel för några år sedan slog fast att EU:s författning bör vila på kristna värderingar var det en formulering med uppenbart syfte att försvåra de turkiska ambitionerna att närma sig EU.

Merkels och andra EU-företrädares svek mot den turkiska befolkningen ser vi nu, när Erdogans allt mer antidemokratiska styre ser ut att lyckas.