Summerhill School i England har funnits sedan 1921. Här bestämmer eleverna själva vilka lektioner de vill gå på.

Barns inflytande Demokratin som ideal lever – de flesta vuxna tycker att det är självklart att allas röster är värda att höras. Men när det kommer till barn och unga låter det ofta annorlunda. Men demokrati för barn är inte alls någon omöjlighet, vilket Eva-Lotta Hultén visar med flera exempel.

Även om högerextrema krafter just nu tar allt mer makt och utrymme i det offentliga rummet så är majoriteten för att Sverige ska vara demokratiskt fortfarande förkrossande. Demokratin som ideal lever; de flesta vuxna människor tycker att det är självklart att allas röster är värda att höras, och att man bör ha möjlighet till inflytande både i samhället och på jobbet. Men när det kommer till barn och unga är tongångarna ofta andra.
Barninflytande och skoldemokrati tycks fortfarande vara svåra områden att hantera för många vuxna.
Tankarna om demokratiskt inflytande för barn avfärdas med att sådant hör det flummiga 70-talet till – men idéerna är faktiskt mycket äldre än så. Olika långlivade projekt på området har förekommit åtminstone sedan 1800-talet, och under 1900-talets första hälft var självstyrelse ett livligt omdebatterat men också omhuldat begrepp i svensk skoldebatt.

Ett ställe där det prövades i praktiken var Norra Latins sommarhem, som öppnade redan 1938 i Stockholms skärgård. Sommarhemmet tog emot pojkar i två omgångar under sommarlovet. Om hemmet och dess många deltagare har pedagogikforskaren Joakim Landahl skrivit en innehållsrik bok som fått titeln Stad på låtsas. Sommarhemmet arrangerades nämligen som ett miniatyrsamhälle med stadsfullmäktige, egen brandkår, egen sjukstuga, radio, tidning och mycket annat som hör en fungerande stad till. Landahl har intervjuat deltagare från olika tidsperioder och grävt i arkiven, där det finns relativt mycket dokumentation, vilket sammantaget ger en både bred och djup bild av vad Norra latins sommarhem stod för och betydde för dem som vistades där.

Norra Latins sommarhem på 1930-talet. Här prövades ett miniatyrsamhälle med fullmäktige, egen brandkår, tidning och annat som hör till en fungerande stad. Foto: norra-latin.se

Pojkarna fick verkligen på många områden ta stort ansvar. De plåstrade om varandra i sjukstugan, ansvarade för nattvakteri – som bland annat innebar att hjälpa de yngre pojkar som fick hemlängtan eller behövde gå upp och kissa – och vara med och snickra och laga byggnader och båtar. Sommarhemmets stadsfullmäktige fick vara med och ta beslut även om viktiga saker. Samtidigt var en av avsikterna med självstyrelse att ansvaret för disciplinen skulle axlas av pojkarna. I den idén rymdes, också på Norra Latins sommarhem, att äldre elever skulle ha rätt att styra över yngre och utdöma olika sorters straff, medan de grundläggande reglerna bestämdes av vuxna. Barnen fick alltså vara med och upprätthålla systemet men hade mycket begränsade möjligheter att delta i formandet av det.

Under alla år hade sommarhemmet samma föreståndare, Sigge Bruce, och hans mångbottnade framtoning, som lekfarbror, demokratiförespråkare och despot, skänker hela projektet en ambivalent framtoning. Det fanns gränser, om än lite otydliga, för hur mycket pojkarna hade att säga till om och straffskalan som användes var godtycklig och ofta orättvis och hård. Det förekom till exempel aga och ganska långa instängningar i fängelset (bastun). Självbestämmandet var så kringgärdat och snöpt att det inte förtjänar att kallas fullt demokratiskt. I lite för hög utsträckning tycks systemet ha syftat till att göra pojkarna anpassliga och få dem att ta över ledarnas värderingar.

De flesta av Landahls informanter har emellertid mestadels ljusa minnen och återkom som gäster på sommarhemmet under flera år. De berättar om både lek och allvar som utvecklade dem och som demokrati­experiment är sommarhemmet ändå oerhört intressant.

Sigge Bruce, föreståndare på sommarhemmet, pratar med några gossar som ska jobba som nattvakter.

Ett annat och liknande system inrättades av den polske barnläkaren Janusz Korczak på hans barnhem i Warszawa under 1900-talets första hälft. Också där hade barnen mycket ansvar och bland annat publicerade de en egen tidning (som gavs ut

Janusz Korczak

som bilaga till en vanlig dagstidning) och hade ett parlament och en domstol. Till skillnad från Norra Latins domstol var barndomstolen i Warszawa främst inriktad på att skapa förlåtelse och straffen handlade om gottgörelse, inte hämnd. Det förekom inget våld på Korczaks barnhem och resonemang var en mycket viktig beståndsdel i hans, och den övriga personalens, samspel med barnen. Barnen tycks på allvar ha fått vara med och fatta beslut om det mesta som rörde vardagen på barnhemmen.

Summerhill School i England gick man ännu längre. Summerhill startades 1921, med tanken att skolan ska anpassas efter eleverna, inte tvärtom. På internatskolan, som fortfarande existerar, är allas röster lika värda, elevers såväl som lärares, och alla viktiga beslut fattas på gemensamma stormöten. Eleverna väljer själva om de vill gå på lektionerna eller ej, barn anses lära sig bäst om det sker av fri vilja. Klasserna är åldersblandade utifrån elevernas nivå. Summerhill har fått mycket kritik för att ha varit mer inriktad på barnens sociala utveckling än deras akademiska, men i den senaste statliga inspektionen, gjord 2011, fick skolan och dess elever bara goda omdömen på alla områden, även de kunskapsmässiga.

Internatskolan Summerhill i England. Gemensamma stormöten är grunden för alla viktiga beslut.

Att elever lär sig bättre om de tas på allvar som samhällsvarelser och medborgare visar moralforskaren Lawrence Kohlbergs experiment i USA på 70-talet. På två skolor byggde han upp liknande organisationer som på Summerhill och kunde visa att eget ansvar och demokrati i praktiken inte bara gjorde eleverna bättre rustade för att resonera kring moral utan också mer empatiska och hjälpsamma, mindre benägna att använda droger och begå brott och inte minst högre presterande och mer benägna att söka vidare till högre utbildning efter high school.

För den som vill lära sig mer om skolor som arbetat demokratiskt med sina elever i en svensk kontext kan jag också rekommendera att kika på Viggbyholmsskolan i Täby och Experimentgymnasiet i Göte­borg (ingen av dessa finns kvar längre) eller de nutida Fridaskolorna i Västsverige eller någon av de Reggio Emilia-skolor som finns i Sverige. Också en del skolor som arbetar utifrån idéer om entreprenöriellt lärande ligger långt framme på detta område.

Unga människor ifrågasätter i dag auktoriteter. Det är bra, om de möts av vuxna som kan fungera som ledare utifrån sina kunskaper och erfarenheter och ge relevanta svar. Den som fått träning i att ta ansvar för sig själv och för samhället och det sammanhang de befinner sig i, har också fått erfarenhet att veta hur man ifrågasätter på rätt sätt, och skaffar sig kunskaper för att fatta kloka beslut. När skolans form och skolans innehåll samspelar med varandra är elevers självbestämmande och ifrågasättande en tillgång, inte ett hot. Precis som för vuxna är demokrati och inflytande även för barn något bra.

Eva-Lotta Hultén