Visst kan en regering ha som strategi att skapa fler låglönejobb, resonerar fyra tunga nationalekonomer som i dag tillsammans med Socialdemokraterna lägger fram sin rapport om arbetsmarknadspolitiken.
Men att skapa fler låglönejobb medför samtidigt många negativa välfärdseffekter, konstaterar de, bland annat ökad lönespridning, sämre försäkringar och lägre produktivitetstillväxt.
Vi blir alltså som nation inte lika välmående som vi skulle ha blivit om regeringen valt en annan strategi.
Trots att forskarna har sagt att de inte vill recensera alliansens nuvarande politik utan endast se till vad som behöver göras är detta naturligtvis en svidande kritik av en av de bärande normerna i alliansens politik.
Vi har många gånger hört från regeringen att vi skapar jobb genom att hålla tillbaka kostnaderna i form av arbetsgivaravgifter och lön för de lägst avlönade. Fler låglönejobb ska minska arbetslösheten. Idén är att arbetsgivare anställer fler personer om de bara får arbetskraften tillräckligt billigt så att de har råd att anställa.
Ändå är påverkan på produktiviteten inte särskilt svår att se.
Även om mindre kvalificerade jobb också behövs och måste finnas kvar utvecklas Sverige knappast som kunskapsnation om alltfler förvisas till att för låga löner steka Whoppers och Big Mac åt varandra.
Den arbetsgivare som behöver en svetsare behöver just en svetsare och inte ytterligare en person som steker hamburgare, hur låg lönen än är.
I stället för fler okvalificerade låglönejobb förespråkar forskarna en massiv satsning på utbildning även för dem som står långt från arbetsmarknaden.
Det är mer i linje med traditionell arbetsmarknadspolitik, där grunden är att speciellt i lågkonjunkturer utbilda de arbetslösa till de jobb som finns när konjunkturen vänder.
Grunden för att denna omställning ska fungera är också att ha en bra a-kassa, vilket forskarna också efterlyser.
Visst finns det människor som trots detta har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. I dessa fall är det bättre med riktade subventioner för att anställa just dessa personer i stället för att subventionera hela branscher, eller med andra ord ur presentationen av rapporten:
”Arbetsmarknadspolitiken bör inriktas på att subventionera övergång från arbetslöshet till arbete snarare än att subventionera hela befolkningsgrupper.”
Men trots att rapporten alltså dömer ut dessa breda bidrag till branscher och företag som anställer lågavlönad arbetskraft använder de samma knep i en annan betydligt viktigare fråga: att skapa fler fasta anställningar.
De vill att företag ska betala en högre arbetsgivaravgift för personal med osäkra anställningsvillkor för att premiera de företag som skapar fasta jobb.
Även om differentierade arbetsgivaravgifter ofta har en tendens att snedvrida konkurrensen är motivet här gott och skapar i förlängningen förutsättningar för högre tillväxt och bättre ekonomi.
Alliansregeringen använder differentierade arbetsgivaravgifter för att skapa låglönejobb som hotar produktiviteten.
Den forskningsrapport som Socialdemokraterna nu vilar sig mot vill i stället använda differentierade arbetsgivaravgifter för att skapa fler fasta jobb så att alla som vill och kan jobba också får göra det.
Det är inte så svårt att se vad som är bäst såväl för individen som för svensk ekonomi.
Rapporten heter Arbetsmarknadsreformer för jobb och välfärd och är skriven av forskaren Robert Östling och de tre professorerna i nationalekonomi Bertil Holmlund, Eva Mörk och Mårten Palme.
