Jane Morén ger en lägesrapport från stämningarna bland dem som fått besked att de måste utrymma sina stugor på semesterhemmet Visborgs minne utanför Stockholm, efter att gränserna för vem som är ”behövande” har ändrats. Hon undrar också vad som är de egentliga planerna för denna stiftelse, som kontrolleras av representanter för arbetarrörelsen.

Foto: Jane Morén

Hela dagen igår, den 4 februari 2014, ringde sorgsna kvinnor till mig. De har fått brev om att de måste packa ihop sina saker och lämna sina älskade små kolonistugor eller sommarrum omgående, mitt i vintern.

Även 80-åriga G., som har varit där i 56 år och bär på en stor del av historien. Hon kunde berätta för de nya och unga om hur det var förr, ja hela arbetarhistorien skulle jag vilja säga att hon bar i tanken, i språket, i sitt handlande.

”Nu är det nya tider”, hur många gånger har styrelsen sagt så det senaste åren? Och fort ska förändringarna gå, ingen tillåts protestera.

De nya tiderna har ingen ambition att ha arbetarkvinnor härute. För de kvinnor som kan få bo här i sommar är inga arbetare, de nya skarpa direktiv stiftelsen gått ut med är att man tillåts tjäna så lite att man faktiskt inte ens kan arbeta som till exempel vårdbiträde, eller vara pensionerat vårdbiträde – och vad är ett vårdbiträde om inte en arbetare?

*

Dagen före julafton fick kvinnorna de nya kriterierna i brevlådan. Dagen före julafton, smaka på den. Det var tre veckor efter att ansökningstiden gått ut. Vad kvinnorna väntade på var sina kontrakt, beskeden de var lovade innan jul. Nu fick de istället besked om att deras ansökningar var ogiltiga: kriterierna hade drastiskt ändrats.

Vi undrade: Kan man göra så? Ändra efter att ansökningstiden gått ut? Men ingen kunde ge oss ett svar. Inte utomstående heller.

Vi ringde Skatteverket som inte kunde svara på när de nya riktlinjerna för schablonmässig bedömning av behövande i ekonomisk mening1 skulle träda i kraft. Det är de nya riktlinjerna – som ska vara en hjälp, inte ett direktiv, enligt en av tjänstemännen på Skatteverket – som stiftelsen lutar sig emot. (Länk till Skatteverket här!)

Men Skatteverket kunde inte svara på om man omedelbart måste vräka kvinnor för det här nya. I riktlinjerna står att existensminimum för att vara behövande inte är övre gräns, så man borde inte behöva göra så här. Skatteverket kunde inte svara annat än att stiftelser redovisar för fem år i taget, så det finns goda chanser att räta upp något som blivit fel utan att ta till brutala metoder.

Rimligt vore ju att förändringen skedde till ansökningshandlingarna nästa år. Men styrelsen har av någon anledning mycket bråttom att få ut kvinnorna, så bråttom att man river upp kvinnornas ansökningar, skriver om ansökningshandlingarna och börjar om proceduren.

En av kvinnorna som ringde är ensamstående, gravid och arbetslös. Hon var så ledsen. Inget hade hjälpt: hennes läkarintyg, hennes vädjanden. Hela vintern hade hon längtat efter att kunna börja åka ut till stugan, påta i trädgården och vänta på barnets ankomst, visa barnet världen därute under tallarna på berget, solen, havet, ett stycke land som var hennes till låns och hennes lilla barn. Och hennes systrar och deras barn var också så glada åt att kunna få åka ut till stugan och hälsa på.

”Vi har regler vi måste följa”, säger stiftelsen. Vad betyder det när bara vissa regler ska följas, när andra regler och stadgar inte följs? Vad betyder det för demokratin när Länsstyrelsens tillsynsmyndighet ser genom fingrarna när stiftelsen presenterar sitt snömos, men inte tar kvinnornas frågor på allvar? Vart ska kvinnorna vända sig för att påtala brister? Jag sitter i min lägenhet med feber och försöker tänka klart. Jag hör G. när hon sa:

”Det börjar likna Pol Pot och de Röda Khmererna – där skulle förändringarna gå fort, som en tsunami, och protestera fick man inte.”

*

Jag inventerar våra möjligheter att protestera. I brevet står att beslutet inte går att överklaga.

Demonstration på Norra Bantorget 13 februari 2014. Foto: Eva Vaihinen

Jag vet att kvinnor måste presentera saker ännu bättre för att bli trodda. Jag vet att äldre kvinnor eller arbetarkvinnor måste prestera ännu bättre för att inte tas för tomtar härute. Jag vet att kvinnor som är upprörda inte tas på allvar alls.

Jag tänker att det är precis så här det måste ha känts förr, innan hyresgästföreningen och facken bildades; folket stod ensamma mot hyresvärdar, patroner och direktörer. Film- och romanhistorien är full av tragiska öden där direktörer och godsägare varit maktfullkomliga och kunnat krossa arbetare som inget haft att sätta emot.

Känslan under julhelgen var att vi nu stod ännu djupare böjda med våra mössor i handen framför direktörerna medan vi kämpade med att formulera våra vädjande brev, så att vi skulle ha någon stolthet kvar, vädja om att få stanna, för många av oss har ingen annanstans att bege oss på lediga dagar under sommaren. Vi tillhör den där tredjedelen av LO-anslutna arbetare som inte har tillgång till ett fritidshus.

*

Det var för oss som bryggeriarbeterskan Anna Johansson Visborg byggde upp det här 1928. Hon kämpade även politiskt och fackligt. Hon var med om att driva fram kvinnlig rösträtt, startade den första kvinnliga fackföreningen, hon kämpade för bättre sjukvård, billiga bostäder till arbetare och ensamma kvinnor och hon studerade. Hon trodde på folkbildning, hon trodde på gemensamhetstanken, på rättvisa, på att vi kunde skapa tillsammans.

Beviset finns härute, i den dramatiska naturen vid Stockholms inlopp, en bit utanför Fjäderholmarna, där Saltsjön möter Skurusundet. En plats omskriven för sin skönhet och rika flora redan på 1700-talet, en betydande plats redan under medeltiden då konungens ledungshamn var placerad här. Här fanns på 1800-talet gästgiveri och badhus, hit kom folk för att dansa på dansbanan. Och ute på Sverigeholmen, precis utanför de vackra fönstren i punchverandan på den fina villan Kungshamn, växer lindar fritt, det enda av två ställen i hela landet.

Här byggde ”Bryggar-Anna” tillsammans med många arbetarkvinnor och deras familjer upp arbeterskornas eget semesterhem, ett stycke skärgårdsparadis med ett 80-tal stugor; de första byggdes av emballaget som Fordbilarna fraktades med båt från Amerika i. Anna lyckades köpa ut både mark och den vackra villan Torehäll, senare även Ekensdal och Gammelgården nere i hamnen och det tidigare gästgiveriet Kungshamn, och förvandla allt till arbetarkvinnornas fristad, paradis, folkbildningsplats, mötesplats, rekreation, konvalescenthem, så att även arbetarna, inte bara borgarna, skulle ha någonstans att bege sig på lediga söndagar och sommardagar.

*

Anna dog 1953. Tre år senare kom G. gående nerför den branta backen på väg till vilohemmet Anneberg, där hon skulle börja som vårdbiträde. Nu tänker G. på sina blommor, all den vackra floxen och mormors brosch hon planterat runt sin stuga. Nu kan hon inte gräva upp en del av dem och ge till sin dotter, för marken är frusen i mars när hon ska ge sig av med sina pinaler.

”Visst kan jag ge mig av”, säger hon, ”jag får väl tacka för mig, jag har fått vara här länge, men jag hade hoppats på att kunna få säga adjö till alla under en sista sommar. Och aldrig hade jag då trott att jag skulle komma att anses tjäna för mycket för att få vara här, jag med min vårdbiträdespension och med bostaden, den lilla tvåan byggd av arbetare på 1800-talet i ett försök att skapa drägliga bostäder även för arbetare.”

Här har hon bott och uppfostrat sina barn utan tvättstuga och varmvatten. Idag är lägenheten värdefull, men bara om hon säljer den och flyttar.  Och det har hon aldrig tänkt, det är hennes hem, som döttrarna sedan får ta över. När hennes tid är slut.

Men hon kan inte sluta tänka på att katterna ska flytta in. Att hundratals katter ska bo i huset med den vackra utsikten. Sådant slöseri med utsikt, tycker hon. Och tänk att man har råd att satsa på katterna, men inte på kvinnorna. Att katterna går före i kön. Det kan hon aldrig begripa.

Det finns mycket obegripligt härute. Att det stora riskkapitalbolaget Attendo fått kontrakt på 49 år, medan kvinnornas handväskor synas varje år på minsta peng. Att arbetarkvinnorna ska hålla sig undan från gräsmattan utanför det som tidigare var deras hus med sommarrum, inte störa de välbeställda när de har fina kalas vid hamnen och dunka dunka hela natten.

*

I december 2012 uppmärksammar Rapport i flera inslag att det finns tveksamheter i styrelsens handlande, bland annat när det gäller stadga 4 om hyresgästers plats i styrelsen. Reportern finner att stiftelsen på eget bevåg, utan Förtroenderådets eller Länsstyrelsens tillåtelse, har strukit raden där det står att en eller två kvinnor som bor på området ska ingå i styrelsen. LO vill inte uttala sig, och i mars 2013 godkänner Länsstyrelsens stiftelsens ansökan om att ta bort hyresgästernas representation i styrelsen. (Ansökan godkändes först av Förtroenderådet på LO 22 januari innan den lämnades till Länsstyrelsen 2 februari 2013).

En grupp kvinnor på området skriver en överklagan om stadgeändringen till Länsstyrelsen i maj 2013, som avslås 15 juli 2013. Reportern uppmärksammar även Nackas stadsplan för Norra Skuru från 2002 där Stiftelsen ansökt om att på en plats där idag 26 småstugor ligger bygga radhus eller vårdboende. I det juridiskt bindande avtalet ingår en vägavgift, som för stiftelsen uppgår till 2,8 miljoner kronor, oavsett om de bygger på sin mark eller inte, som ska betalas när stadsplanen är godkänd. Den är för närvarande överklagad i miljödomstolen, besked beräknas våren 2014.

Hösten 2013 har stiftelsen ett informationsmöte där de informerar om att Skatteverket snart kommer med nya direktiv. De säger att man inte kommer få tjäna mer än 234 000 kr per år och G. och många med henne pustar ut.  Tidigare var inkomstgränsen satt vid en normal LO-arbetarlön på 22 500 kr, alltså 264 000 kr. Nu sjunker den rejält, men många tjänar ändå under den inkomsten, som innebär reducerad hyra. De andra som tjänar mer hoppas på att det ska finnas plats för även dem, men till tredubbel kostnad.

30 november är sista ansökningsdag. Sedan väntar kvinnorna på beskedet som ska komma innan jul. Dagen före julafton får kvinnorna alltså brev, där stiftelsen skriver att Skatteverket har kommit med nya direktiv, så nu är deras ansökningar de skickat in inte giltiga längre. De måste fylla i de nya blanketterna och skicka in nya skattebesked, även de som redan har skickat in skattebesked. Och nu är inkomstgränsen sänkt till 176 000 kr, alltså en månadslön på 14 500 kr.

Det blir panik såklart, julhelgen fylls av oro och förtvivlan, av tusen frågor som inte kan få några svar under den heligaste av alla helger. Vi träffas för ännu ett av våra möten hemma hos varandra direkt efter helgerna. Vad kan vi göra?

Vi kontaktar Skatteverket, Länsstyrelsen, söker hjälp hos utomstående. Vi skriver ett långt vädjande brev till styrelsen. De besvarar det med en kort kaskad av byråkratisvenska och snömos. Vi uppmanar då alla som har sjukdom eller andra omständigheter som kan visa deras behov av att få möjlighet vara kvar, att skriva ett personligt brev att skicka med den nya ansökan. Någon pensionär som arbetat extra för att få råd med tandvård ska vädja om förståelse för det.

Ansökningstiden är förlängd till den 31 januari, som infaller en fredag. På tisdagsmorgonen har många av kvinnorna svarsbreven i sina brevlådor, styrelsen har arbetat supersnabbt – det är inte långsökt att tro att de redan bestämt i förväg och att allt det här är teater.

Det går inte att överklaga, står det i brevet. De ska ha tömt sina stugor allra senast 16 mars. På några timmar tickar meddelanden och samtal in till mig om de vräkta kvinnornas antal, och är snart uppe i arton stycken. Men många har vi inte fått tag i. Och redan förra året försvann sju. Uppskattningsvis kan det bli så många som 40 stycken lediga stugor och rum. Om den där kön ens finns får vi aldrig veta, insynen är noll, vi är vana att se tomma stugor på området, en del tomma i åratal. Stiftelsen har skickat ut ett brev till alla LO-medlemmar om att det finns stugor lediga nu. Man vill tydligen ha andra slags hyresgäster. Men de enda som kan klara kraven är ju kvinnor med två eller fler barn, och hur ska de med många barn få plats i de små stugorna? Om man har fyra barn får man tjäna 352 000 kr. Har man sju barn får man tjäna 487 500 kr. Då är man nog höginkomsttagare, eller? Har en kvinna som tjänar så bra behov av en trång liten kolonistuga? Hur ska åtta personer få plats i en stuga på 20 kvm utan vatten eller toa. Teori eller verklighet?

*

Vi lever mitt i verkligheten. Vi är inte krumelurer på ett papper, siffror i en tabell, vi är människor. Stiftelsen verkar inte bry sig om det.

Men vi vet att Anna hade brytt sig om oss. Som G. säger:

”Ja stackars Anna, hon har väl vänt sig flera gånger om i graven vid det här laget.”

Jag tänker på G. och när vi satt och väntade på bussen hon och jag, sent i höstas. Kanske var det en av de sista dagarna innan området stängdes för vintern. Det duggregnade när G. började läsa en dikt utantill där vi satt i den gamla träkuren:

Hösten är kommen | stormarna gny | svanen tar avsked | svalorna fly || blomman i mossan | har bäddat sin grav || vågorna vandra | på villande hav.
(Text: C.F. Dahlgren, Melodi: O.W. Uddén)

När bussen sedan klättrade upp längs berget såg vi stint ut genom bussfönstren. Såg hela semesterhemmets område breda ut sig därnere, alla de små röda stugorna, ängarna, de stora gamla ekarna, havet och himlen och allt vi älskar därute. Vi såg på det, tog in allt, för att klara oss över vintern.  Hela långa vintern längta att återigen få stå där under Annas himmel, på hennes plats, känna att också vi kunde få uppleva det här vackra och fridfulla, mitt ibland dyra privatvillor och de välbeställdas skärgårdstomter, en plats inmutad också till oss.

Vilka ska bo här nu, när inte ens pensionerade vårdbiträden, eller sjukpensionerade busschaufförer eller personliga assistenter, ensamstående mammor med ett barn är välkomna hit? Hur ska det här kunna vara arbeterskornas eget skärgårdsställe? Var det bara ett lån, ska området tas tillbaka av borgarna nu? Först riskkapitalisterna, sedan katterna som försörjs av de förmögna och de festande på borgarkalasen? Vad händer egentligen bakom allt snömoset som kladdar ner oss och tjockar ihop vårt tankesystem? Vad händer när fackliga ombud dunkar näringslivet i ryggen och tömmer ut arbeterskornas handväskor för att hitta minsta femtioöring?

”De kommer tillbaka, var så säker, de rika kommer tillbaka, de ger aldrig upp”.

Så sa G. när Y. berättade om den där dagen för tio år sedan när två brats kom i en tjusig sportbil och sa det ville köpa hela rasket, det här var precis vad de sökt efter, vad skulle de ha för stället, frågade de arbetarkvinnan som satt och drack kaffe på gräsmattan.

”Det här stället kan ni aldrig köpa, sa hon. Det här stället kan inte köpas för pengar. Det är mera värt än så.”

Sedan vände hon bort blicken, fortsatte fylla i korsordet och bratsen stod där med sina fläskiga plånböcker, sina tjusiga kostymer, sin snygga bil.

Jane Morén