Vissa dikter av Jenny Wrangborg kommer att läsas högt på gator och torg detta valår, förutspår recensenten. Foto: Henrik Montgomery

Det verkar saknas ett frågetecken i titeln till Jenny Wrangborgs nya diktsamling Vad ska vi göra med varandra. Hur ska man tolka det? Som uppgivenhet, som en uppmaning? Eller kanske just som en uppriktig fråga. 

Fast viktigast är ändå det där kollektiva ”vi”:et och det reflexiva ”varandra”, som understryker det ömsesidiga i uppdraget. Inte jag med mig, inte du med dig, utan vad vi gör med varandra.

Och i nuläget kanske: allt det som vi inte gör …

Förtvivlan, elände och vrede är något av grundförutsättningarna för Jenny Wrangborgs dikter, såväl i den nya boken som i den uppmärksammade debuten Kallskänken från 2010. 

Redan då klev Wrangborg med sina taktfasta och emfatiska arbetsplatsbeskrivningar rätt in i en lång tradition av arbetarlitteratur, inledd med mottot: ”Jag förbannar den poesi som skapats av dem som vägrar ta ställning”.

Den som intresserar sig för poesi som en undersökning inte bara av den yttre verkligheten utan också av sina egna formella och språkliga premisser, göre sig med andra ord icke besvär. Vi som de senaste åren läst Athena Farrokhzads, Emil Boss eller Johan Jönsons dikter, för att inte tala om Leslie Kaplans urtext Överflödet – Fabriken – vet att det ena inte måste utesluta det andra. Den politiska verkligheten, den sociala och den språkliga går i själva verket inte att skilja från varandra.

Men nu är det valåret 2014, tiden är knapp och Jenny Wrangborg har tröttnat på den rådande ordningen och den sittande regeringen. Hon är trött på att bli behandlad som en and-ra klassens medborgare och hennes engagemang går inte att ta miste på. Orden i hennes dikter bär ofrånkomligen på ett budskap. En vilja till förändring. Och en uppmaning till kamp.  

Så här kan det till exempel låta, i en strof som närmast klingar av Björn Afzelius och Mikael Wiehe:

 

det är bilden av brinnande skogar

en överhettad planet i ett mörkt universum

eller ljuset från människorna

som vägrar vara tysta

en röst av miljoner  

och  

motståndet

som måste komma

 

Som synes har diktjaget inte bara lämnat staden Göteborg utan också till stor del arbetsplatsbeskrivningarna från Kallskänken bakom sig. I stället befinner sig diktjaget i Vad ska vi göra med varandra nu i den stad som Johan Jönson hatiskt benämner ”Moderatstaden”. Det är Stockholm, den kungliga huvudstaden, med sina ovissa anställningar, bortvända blickar och – för den som inte har ekonomiska medel eller är inne i systemet – omöjliga boendeförhållanden med svartkontrakt i andra eller tredje hand, på ständigt nya platser, vilket underblåser en ständig oro och en känsla av utsatthet som skulle bryta ner vem som helst:

 

vi bor inte här

öppnar inte när det ringer på dörren

ringer inte värden när kranen gått sönder

vi är bara inneboende

på genomresa

pojkvänner

flickvänner

på besök

 

Jag kommer att tänka på en liten flicka jag känner som lever papperslös i Sverige, som har varit på flykt undan ett krig nästan halva sitt liv, och fortfarande är det. Det enda hon ritar är hus. Hus, hus och hus. Det enda hon vill ha är ett hem, fast och beständigt.

Det går naturligtvis inte rakt av att likställa flyktingars situation med arbetarklassens, den del som ibland kallas prekariatet. Men gemensamt för människor som lever i avsaknad av uppehållstillstånd, anställnings- eller hyreskontrakt (möjligheten till en bostadsrätt tycks närmast absurd) är rättslösheten i förhållande till en makt som befinner sig på ett oöverbryggligt avstånd – och hur detta påverkar en som människa.

Jenny Wrangborgs och allas vårt oerhörda privilegium som varande myndiga svenska medborgare – något som också formuleras i dikten – är att vi faktiskt inte lever i ett land där skolor och sjukhus kommer att bombas närsomhelst. Men framför allt att vi faktiskt har makten att förändra, trots att det inte alltid känns så. 

Detta genom den politiska och fackliga kampen, som Jenny Wrangborgs dikter inte bara uppmanar till utan som diktjaget också ägnar sig åt, även om hen är trött och utarbetad och ryggen värker.

Det är en kamp som bara kan vara gemensam. Men vars ord alltså – på gott och på ont – genljuder av klanger à la Björn Afzelius och Mikael Wiehe. Gripande förvisso, men hur ska man förhålla sig till alla de klichéer som genren medför, när medmänsklighet och solidaritet ställs mot kyla och bottenfrusna vatten, mörker mot ljus, röster mot tystnad, avgrunder, bortvända ryggar etc? Hur balansera patetiken?

Jag tycker att Jenny Wrangborgs dikter är som bäst, starkast, mest intressanta, i inventeringen av diktjagets så kallade fritid och konkreta levnadsvillkor. Med andra ord när poeten ligger mycket nära vardagens detaljer och vinnlägger sig om att beskriva den i all dess ovärdighet, i allt det outhärdliga, sorgliga, utsatta – och samtidigt hoppfulla.

Men utöver det tecknar hon konturerna av en kärlekshistoria som för mig aldrig riktigt får fäste. Framför allt får det mig att tänka på skillnaden mellan Kristian Lundbergs Yarden från 2009 – vars koncentrerade och samtidigt lyriska arbetsplatsbeskrivning utgjorde den nödvändiga och mycket konkreta utgångspunkten för en mer universell eller övergripande analys – och boken Och allt skall vara kärlek från 2011, som följde upp denna historia men som med sitt fokus förskjutet till den stora kärleken paradoxalt nog inte alls var lika stark.

Slutligen är min starkaste invändning att Jenny Wrangborg i den här boken har valt att släppa in hela världen i dikten. 

Det är ingen hemlighet att poeten har varit engagerad exempelvis för Ship to Gaza eller att krig och svält och diktatur är hemskt, liksom den globala uppvärmningen, utförsäkringarna, rovdriften, utförsäljningen av allmännyttan, arbetslinjen etc etc.

Det finns liksom ingen orättvisa i världen som inte får poetens hjärta att blöda – och jag håller ju i princip med henne. Men därmed inte sagt att det håller som poesi.

Så medan en poet som Ida Börjel i nya diktsamlingen Ma lyckas kalibrera och skildra en personlig tragedi sammansmält med all världens samlade olycka (får man nog säga), misslyckas Wrangborg med detsamma, delvis på grund av sin stora emfas.

Vad ska vi göra med varandra vill nog heller inte vara en bok i den meningen. Titeln kan – som synes på Wrangborgs instagramkonto – med fördel broderas som en gammaldags bonad och hängas upp i köket. Och enskilda dikter ur den både bör och kommer att läsas högt på många torg under valåret 2014.

Det är också där de kommer att göra mest nytta.

Jenny Högström

Vad-ska-vi

NY BOK

Vad-ska-vi

Vad ska vi göra med varandra
Jenny Wrangborg
Ordfront förlag

 

Ur Vad ska vi göra med varandra:

 

ett hopp gömt någonstans

bortom lobbyister och samförstånd

 

en styrka bakom förlusterna

någonting mellan oss

som blixtrar

som elektricitet