Martin Klepke webbledartopp

Som väntat sänkte Riksbanken inte styrräntan i beslutet som meddelades i dag. Men att Riksbanken håller uppe räntan – och därmed struntar i sitt eget inflationsmål – blir på sikt ohållbart för lönebildningen.

Två år återstår till nästa stora avtalsrörelse.

Långt innan dess måste Riksbanken ha bestämt sig för om den ska följa sitt eget inflationsmål eller om den tänker fortsätta att strunta i det.

Annars är risken stor att Riksbankens penningpolitik, eller snarare brist på penningpolitik, går ut över svensk lönebildning.

Inför varje lönerörelse beräknar parterna hur hög löneutvecklingen blir i andra länder och hur produktiviteten utvecklas.

Dessa skattningar innehåller alltid ett stort mått av gissning, speciellt då penningvärdets variationer i olika länder ytterligare försvårar jämförelser.

Då är det desto viktigare att den mest basala grunden i förhandlingarna verkligen fungerar, det vill säga Riksbankens kontroll av svensk inflation.

Inflationen är den bas mot vilken reallönen ändras. Ökar lönerna med 3,6 procent och inflationen blir 2,0 procent så har reallönen, det vill säga köpkraften i folks plånböcker, ökat med 1,6 procent.

Alltsedan 1995 har Riksbanken påstått att deras mål är att hålla inflationen runt just 2,0 procent per år. Men det är uppenbart att de har agerat i en annan riktning.

Varför var länge oklart, tills Riksbanken 2013 förklarade att de fäster stor vikt vid att hålla nere hushållens skuldsättning.

Även om det inte sades rakt ut innebär det att Riksbanken hellre vill hålla nere priset på bostäder än att följa inflationsmålet, något som också har förorsakat onödigt hög arbetslöshet.

Nu börjar dock alltfler ekonomer oroas av att Riksbankens hållning kan påverka avtalsrörelsen.

Där 2,0 procents inflation tidigare varit den stupstock som avtalen förhandlades runt finns i dag bara ett stort frågetecken.

I stället har parterna och facket fått gissa sig till hur Riksbanken egentligen kommer att agera.

En sådan överenskommelse är vi ju inne i just nu. De 6,8 procent på tre år som de flesta stora avtal stipulerar skulle aldrig varit möjliga om facken utgått från att Riksbanken verkligen följer sitt eget inflationsmål.

Men genom att i stället utgå ifrån att Riksbanken struntar i målet har avtalen blivit en succé. Som Medlingsinstitutets årsrapport visar steg reallönerna med 2,5 procent i snitt under 2013 och Sverige står sig väl i den internationella konkurrensen.

Men kan och ska svensk lönebildning verkligen behöva utgå ifrån att Riksbanken inte sköter sitt jobb?

Vad händer om facken nästa gång förhandlar sig till en låg löneökning och Riksbanken plötsligt anser att borätternas värde är säkrat och ser till att höja den inflation som så lätt äter upp reallönerna? Och är det verkligen

Riksbankens uppgift att pressa upp arbetslösheten för att i stället hålla nere bostadspriserna?

Penningmarknaden har sedan länge insett att Riksbanken övergivit sitt inflationsmål. Enligt en undersökning som Riksbanken själv beställt tror penningmarknadens aktörer inte att Riksbanken når målet ens om fem år.

På sikt är det en ohållbar situation för lönebildningen. Svensk arbetsmarknad måste kunna utgå ifrån att Riksbanken håller sig till inflationsmålet.

LO:s krav på ordning och reda på svensk arbetsmarknad kan inte bara gälla anställningsvillkor och kollektivavtal.

Den bas som gäller för avtalens nivåer, inflationen, måste vara förutsägbar och tydlig.

Så antingen bör Sveriges Riksbank officiellt, öppet och tydligt deklarera att man numera har skrotat inflationsmålet och samtidigt meddela ett nytt mål för sin verksamhet.

Eller också ser man till att nå det mål som är satt.

Som Riksbanken själva säger så syftar en centralbanks arbete till att nå inflationsmålet på ett till två års sikt. Om två år inleds den stora avtalsrundan.

I dag är inflationen 0,1 procent. Målet är 2,0 procent.

Det är hög tid att sätta i gång nu.