LO:s valplattform har redan givit debatt.
Plattformen, som presenterades igår och som det går att läsa mer om i denna tidning, är baserad på LO-medlemmarnas egna åsikter.
Och snabbt upprörs meningsmotståndarna. Plattformen befäster ju att LO:s medlemmar inte är nöjda med alliansens politik.
Nu borde det inte komma som någon överraskning.
Med hjälp av Sverigedemokraterna har alliansregeringen skapat reformer och skattesänkningar som till 26 procent har gått till den rikaste tiondelen av befolkningen. Den fattigaste tiondelen har endast tilldelats en (1) procent av de resurser som fördelas men som vi alla gemensamt har arbetat ihop.
Politik handlar ju ytterst om hur mycket och på vilket sätt som staten och kommuner ska fördela och investera av våra gemensamma arbetsinsatser.
Med denna förnuftiga syn på politikens uppgift är LO-medlemmarnas åsikter logiska.
Bland annat är kravet på att, som det står i valplattformen, ”öka statsbidragen till kommuner och landsting rejält för att anställa fler i skolan, sjukvården och i barn- och äldreomsorgen” logiskt nog en rak följd av den verklighet LO-medlemmar erfarit under åtta års nedbantning av välfärden.
Valplattformen grundar sig på uppgifter från 22 000 svarande bland LO:s medlemmar.
I normala väljarundersökningar tillfrågas vanligtvis mellan 1 000 och 1 500 personer. Statistiska centralbyråns partisympatiundersökning är den mest omfattande, med 5 000-6 000 svarande.
Att 22 000 åsikter har inhämtats överskrider alltså med råge det som vanligtvis presenteras i den politiska debatten.
Där plattformen har störst tyngd och klarast stöd bland medlemmarna är när det kommer till trygga anställningar och lika villkor på arbetsmarknaden. Det är krav som omkring 80 procent av dem som svarat vill se förverkligade.
Det är en mycket tydlig viljeinriktning och ett bevis för att allianspartiernas försök att få LO-medlemmar att acceptera en otrygg låglönemarknad och lönekonkurrens inte har accepterats.
LO:s krav inför höstens val blir därmed att svenska kollektivavtal ska gälla på svensk arbetsmarknad.
Människor från andra länder ska ha samma rättigheter som svenska arbetstagare när de jobbar här, och arbetsgivaren ska inte kunna stapla korta visstidsanställningar på varandra.
Återigen handlar det om hur vi ska fördela våra gemensamma resurser, till större trygghet för alla eller till ett större överskott för dem som redan har.
När valet närmar sig kommer borgerliga politiker att med fasa i rösten konstatera att LO:s linje ligger närmare socialdemokratin och oppositionen än alliansen, och dra den ologiska slutsatsen att LO bör ändra sin politik eftersom varje LO-ansluten inte röstar på Socialdemokraterna.
Konsensusbeslut, där alla 1,5 miljoner LO-medlemmar ska tycka samma sak, är naturligtvis varken realistiskt eller önskvärt i en demokratisk process.
En mer konstruktiv insikt vore att se det uppenbara att LO-anslutna har förlorat på allianspartiernas och SD:s resursfördelning och att en klar majoritet i stället vill se att det som vi avsätter till våra gemensamma tillgångar också ska gå till gemensam nytta.
LO är en sammanslutning av fackförbund. Det är därmed en folkrörelse och intresseorganisation som har som uppgift att tillvarata sina medlemmars intressen.
Efter den gigantiska undersökningen råder det inte någon tvekan om att de krav som LO driver i valet i höst har en kraftig majoritet av LO-medlemmarna bakom sig.
Och så ska det väl vara i en folkrörelse och intresseorganisation.
Eller vill alliansen hellre ha en lydig LO-topp som överger sina medlemmars intressen?
