Just före jul enades den spanska högerregimen om ett förslag som ska förbjuda grundläggande demokratiska rättigheter i Spanien.
Det är en skrämmande utveckling av den kris som utländska banker har skapat i landet.
Att ordna en demonstration ska kunna rendera böter på upp till sex miljoner kronor.
Det är tyvärr inget skämt.
Övriga demokratiska rättigheter, som att få uttrycka sin mening på plakat eller på nätet, eller att gå på gatan utan legitimation, ska kunna ge 300 000 kronor i böter.
I princip ska även barn kunna avkrävas legitimation av polis om de vistas utomhus.
Och den sorgliga kunskapen om att Spanien endast varit en demokrati under några ynka decenniet sedan Francos fascistregim störtades ökar oron för att Spanien åter är på väg in i totalitarismens förtryck.
Och här är bankernas och EU:s ansvar mycket stort.
Spaniens ekonomi var mycket god före finanskrisen. Landet hade sin ekonomi i balans. Statsfinanserna var stabila, med en statsskuld som endast uppgick till 39 % av BNP.
Det är alltså inget statligt slöseri som har orsakat dagens ekonomiska katastrof.
Det är ingen offentlig sektor som blivit för stor, som högern ständigt vill få oss att tro att alla kriser egentligen handlar om.
Det är inga höga lönekrav eller krav på bra arbetsvillkor som har störtat de spanska företagen och näringslivet i fördärvet.
Orsaken till haveriet är i stället den giriga lånekarusell som världens privatägda bank- och finansmarknad satte igång.
I dag är arbetslösheten uppe i 27 % i Spanien.
I dag har närmare en halv miljon hushåll vräkts från sina hem när människorna inte har kunnat betala sina hyror.
I dag är budgetunderskottet 6,7 procent av bnp, vilket ändå är en nedgång från 2011 då budgetunderskottet uppgick till 8,5 procent.
I reda pengar motsvarade det omkring 100 miljader euro, alltså ett underskott på det fullständigt ogripbara beloppet en biljon kronor.
I dag vet vi alla att finanskrisen orsakades av ansvarslösa och vinsthungriga banker. Många av dem har varit från USA och Tyskland, men även våra svenska banker var mycket aktiva i det girighetens vinstrally som pågick.
När allt brakade samman ställdes betalningskravet mot befolkningen.
Inte bara en stor del utan hela den spanska katastrofen har alltså orsakats av banker och finansinstitut.
Katastrofens omfattning har därefter förvärrats av de gigantiska sparkrav som EU och Internationella valutafonden IMF har ställt på den spanska staten, det vill säga den spanska befolkningen, för att få den att ersätta bankerna för deras förluster.
Spanska familjer vräks för att upprätthålla bankernas vinster och för att trygga bankchefernas bonusar i länder som Tyskland och Sverige.
Fredsprisbelönade EU har alltså drivit Spanien vidare mot totalitarismens avgrund genom krav på nedskärningar, avskedanden och vräkningar, allt för att hålla europeiska banker och finansinstitut skadelösa.
Om dagens oroliga vindar övergår i än hemskare förslag från Francotiden är det alltså många som bör känna sitt ansvar.
