Kan författaren vara
de mångas språkrör?

littarbetare_1348Litteraturens arbetare är en vänbok till Per-Olof Mattsson, lärare och forskare vid Stockholms universitet. Redaktörer är Christer Johansson och Per Anders Wiktorsson och bland de knappt trettio bidragen samsas mestadels facklitterära texterna med två skönlitterära stycken. Antologin röda tråd är, grovt tolkat, arbetarlitteratur.

Under läsningens gång inser jag hur mycket villkoren har förändrats genom åren. Nobelpristagaren Eyvind Johnson försörjde sig på att sälja noveller till tidningar. Det gav mer pengar än recensioner och artiklar. Så är det inte idag. Mycket få tidningar betalar skapligt för skönlitteratur. Den som vill skriva blir inte rik, vilket gör att för att kunna skriva så underlättar det om man redan är rik; det ger en fattigare litteratur. Det är synd, vi behöver arbetarlitteratur. Och inte bara för att vi annars får en fattigare litteratur men för att arbetarlitteratur kan hjälpa oss att se våra gemensamma intressen och en gemensam kamp för dessa.

”Vi har övernog av berättelser om s k överklasspojkar”, skriver Gurli Linder i Biblioteksbladet 1924 i en recension av Hjalmar Wallanders böcker om arbetarklasspojkar på Södermalm.

När jag jobbade på bageri sa en av de bättre förmän jag någonsin haft att alla inte kan bli programledare, som ungdomarna verkar tro. Han var förbittrad över att vi försörjde hela samhället med bröd, men det verkade som att vi var osynliga. ”Syns man inte så finns man inte”, är ett ordspråk jag kommer att tänka på. Och det är kanske sant när det gäller den offentliga debatten, även om arbetarklassen naturligtvis finns helt oavsett om den syns eller inte. I tv-serier, filmer och böcker är det sällan arbetare i huvudrollerna. Men identifikationen är viktig. Idag beskrivs ofta allt från arbetslöshet till dåliga arbetsvillkor som individuella problem.

Arbetarlitteraturen bryter mot det perspektivet och skildrar kollektiva problem och kollektiva lösningar. Men även solen har sina fläckar: Hjalmar Wallander var först med att skriva om arbetarklasspojkarna, men flickorna fick inte vara med. I sin studie visar Magnus Öhrn att de få jämnåriga flickor som förekommer är från medel- och överklassen.

Efter en dag på jobbet är det långt ifrån säkert att man vill gå hem och läsa om påhittade arbetare även om deras liv och problem liknar ens egna.  Så tänkte jag när jag skrev min första bok och jag blandade in både mord och övernaturligheter i min restaurangskildring.

Är nytta och nöje en motsättning? Är enda anledningen till läsning att lära sig? Internationellt sett lider arbetarlitteraturen av att vara upplärande, fostrande och partitrogen. Som i Samuil Marsjaks dikt Kriget mot Dnepr från 1931, analyserad av Janina Orlov. Dikten riktar sig till barn och har som syfte att propagera för och förklara ett kraftverksbygge. Naturen skulle exploateras och kuvas. Floden Dneprs enda replik är talande nog: ”Nej”. Lek med tanken på att jag idag, på uppdrag av gruvindustrin och riktad till barn, skrivit en hyllningsdikt om gruvbrytningen i Kallak.

Där Kriget mot Dnepr har ett tydligt realpolitiskt syfte är Eyvind Johnsons ”Uppehåll i Myrlandet” mer utopisk. Per Anders Wiktorsson diskuterar Johnssons novellkonst. Jublande glatt överger Kvist sitt arbete som bromsare och går upp för ett berg. Han välter ner en stenbumling som han ofta sett från järnvägslinjen. Sedan går han ner och äntrar nästa tåg. Vad skulle det vara bra för? Ingenting. Han följde ett infall och gjorde något han hjärtans gärna önskade istället för att fortsätta jobba. Wiktorsson menar att Kvist lyckas bryta sig loss ur kollektivet av arbetare och träda fram som en individ som kan förnimma den ljusa livsbejakande världen. Men är det inte i första hand lönearbetet Kvist flyr och inte arbetarkollektivet?

Jag läser för att lära mig något av världen, och för att fly den. Och det är inte en motsättning. Dels kan jag förstå hur andra människor tänker, lära mig något om och av dem, men litteraturen kan också öppna garderobsdörren till andra världar. Visa att de sociala positionerna inte är så låsta. Kan vi tänka oss en annan värld kan vi också skapa en annan värld.

Så: arbetarrörelsen behöver arbetarlitteraturen.

Men arbetarrörelsen behöver inte trogna arbetarförfattare.

Anledningen till den svenska arbetarlitteraturens historiska styrka, kvalitet och omfång är att författarna inte varit lojala mot arbetarrörelsen. Stryker man partier och facket medhårs blir det trist partipropaganda. Illojal mot rörelsen: solidarisk mot klassen, solidarisk mot den enskilda människan. I Carl-Eric Johanssons text om Kurt Salomonsson som grävande journalist visar han hur Salomonsson i romaner och reportage kritiserar arbetarkollektivet och facket för att de vänder silikosskadade medlemmar ryggen och satsar på att hjulen ska snurra, oavsett kostnader i mänskligt lidande. En solidaritet vars grund är att man klarar att jobba i ett visst tempo, i kombinationen med krav på ständigt ökande tillväxt, kommer att omfatta allt färre. Allt fler kommer att slås ut, gå in i väggen. Enighet ger styrka, ja – men är den styrkan en fysisk styrka för de fåtal som klara att jobba längst, mest, hårdast så är det en enighet som går tillväxten, profitens, ärende.

Antologins stora nytta och inspiration är som ett mångstämmigt uppslagsverk med en mängd nedslag internationellt och historiskt.

Allra roligast är det att genom Stephan Larsen upptäcka Ousmane Sembène, en av få västafrikanska författare som inte kommer från överklassen. Sembène har bl a jobbat som järnvägsarbetare och medverkade i en strejk som han skrev om i kollektivromanen Guds träbitar. Men hans första bok Le Docker noir handlar om hamnarbetare i Marseille. Huvudpersonen skriver om sina erfarenheter och brottas med samma frågor som t ex Ivar Lo-Johansson och många andra arbetarförfattare har gjort: Kan författaren vara de mångas språkrör? Kräver det konstnärliga skapandet en avskildhet som är ett svek mot kamratskapet och gemenskapen som han vill hylla?

Att höra de frågorna från en afrikansk arbetare och författare i femtiotalets Marseille är fint. Det visar på arbetarlitteraturens giltighet och relevant över tid och rum.

Henrik Johansson

Boken presenteras vid ett seminarium den 2 december kl 18 på ABF-huset, där Per-Olof Mattsson och några av författarna medverkar. Arrangörer är Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap, ABF Stockholm, Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek samt Arbetet

Arbetet Kultur

Kommentera den här artikeln