Hubbotarna handlar om Sverige idag

På söndag är det dags för ytterligare hubbotäventyr i tv-serien Äkta människor. Hubbotar är alltså de tänkande maskiner i mänsklig gestalt som kommer att sköta allehanda sysslor i en framtid mycket lik vårt eget samhälle och finnas i nästan varje hem.
Jag hör till dem som följde första omgången med stort intresse, både för dramatikens skull och för de filosofiska, moraliska och politiska frågeställningar som väcktes.

Kan medvetandet konstrueras, och kan en artificiell varelse med medvetande göra anspråk på att vara en människa, trots att hen egentligen är en maskin? Vad kan man ställa för innehållskrav på kärleken och på friheten? Såna underliggande frågor drev handlingen framåt, aldrig lätta att besvara.

Men framför allt tog första omgången av Äkta människor upp frågor om arbetsdelning och rasism, på ett sätt som borde ha uppmärksammats mer, och diskuterats.

Hubbotarna sköter ju det reproduktiva arbetet, löser de välbeställdas livspussel, och blir därför en bild av det humana tjänstefolk som via en gråsvart ekonomi spelar en allt större roll i Sverige. Hubbotarnas maskintillvaro fungerar som en konstnärlig beskrivning av till exempel städare med samma (?) halvmänskliga status.

Politiskt intressant var också det känsloarbete som hubbotarna utför, deras inprogrammerade förmåga till inlevelse och tillmötesgående fungerar som en kommentar till arbetsverkligheten för mycken servicepersonal i kundmötet.

Men framför allt tyckte jag att utnyttjandet, nedvärderandet, hatet och våldet mot hubbotarna var en mycket tänkvärd ingång till samtidens rasistiska tendenser, både ifråga om känslor, attityder och arbetsdelning.

Frågan om vem som är en människa genomsyrade serien, och kan med lätthet överflyttas också till en värld där det ännu inte finns några hubbotar.

John Swedenmark
08-796 27 13 @jswedenmark @kulturarbetet

Kommentera den här artikeln