Konsten och gruvstrejken

“När arbetarna på en stor arbetsplats gick samman / föddes ett nytt språk”

Dessa inledningsrader till en dikt av Göran Sonnevi fångar stämningarna kring strejken i malmfälten 1969–1970. Dikten publicerades i Bonniers Litterära Magasin och finns avtryckt som ett av hundratals dokument i Ingela Johanssons märkliga bok Strejkkonsten, som just utkommit på förlaget Glänta och som presenterades vid ett seminarium i måndags på Konsthall C i Hökarängen. Konsthall C är också den plats där mycket av boken tagit form och delredovisats. En annan viktig sån plats är Tensta Konsthall.

Hyllningstelegram ur boken Strejkkonsten, från "Arbetarna på Moderna museet" och från en fransk fackförening.

Hyllningstelegram ur boken Strejkkonsten, från ”Arbetarna på Moderna museet” och från en fransk fackförening.

För Ingela Johansson är först och främst konstnär, även om hon i just det här projektet ägnat sig mycket åt utforskning, och trots att det mesta av boken består av text, inklusive långa utskrifter av seminarier på rullband från tidigt sjuttital. Det är till och med så att den konst som bildar centrum i hennes undersökning – verk som donerades av konstnärer från hela Sverige som stöd till strejkfonden men aldrig såldes och nu förvaras på Gällivare museum – det är de konstverkens baksidor som avbildas i vackra färgreproduktioner, bland alla andra dokument, stödtelegram, promemorior och bokcitat. Plus en stor mängd nygjorda intervjuer med konstnärer som engagerade sig när strejken bröt ut.

Baksidorna på två av de konstverk som donerades.

Baksidorna på två av de konstverk som donerades.

Missnöje med löner, tariffer, arbetsmiljövillkor och inte minst företagets nya managementfilosofi (“de 31 teserna”) utlöste en vild strejk på det statligt ägda LKAB:s gruvor i december 1969, vilket gav resonans i hela Sverige, inte minst bland de konstnärligt verksamma. Efter en dryg månad, och under omständigheter som fortfarande debatteras, avbröts strejken, men mycket hade förändrats. Gruvstrejken var helt enkelt en historisk händelse. Den bringade upp till ytan de dolda överenskommelser som det svenska samhället vilade på.

Ingela Johanssons berättelse är väldokumenterad vad gäller det fackliga och politiska. Hon har gjort ett mycket läsvänligt urval av all dokumentation som finns och skrivit till egna små förklarande texter. Det är mycket givande att läsa Strejkkonsten tillsammans med den klassiska antologin Strejken (Rabén&Sjögren 1970), som skrevs nästan i realtid av ett gäng journalister, med Anders Thunberg som redaktör.

Där Strejken ägnar sig åt taktiska analyser, inte olika kommentarerna till det nu pågående schack-VM, beskriver Ingela Johanssons efterhandsperspektiv framför allt hur de inblandade förändrades av mötet med upproret. Inte minst drevs de att ompröva sin konstnärliga verksamhet.

Faktum är att Ingela Johansson gör en stor och viktig insats genom att framhålla det dialogiska i den anda som uppstod. För det har länge funnits en mur i historieskrivningen – nämligen att de interna striderna inom bokstavsvänstern har fått alldeles för stor uppmärksamhet, och därmed skymt vad som egentligen hände.

“Ett nytt språk”, sammanfattade Sonnevi. Påståendet gäller inte bara en av de bärande aspekterna av gruvstrejkens genomslag, detta att de strejkande var så underbart välformulerade i sin analys av sin agen situation och i sin kritik av överheten – en insikt som tidigare hade förberetts av boken Gruva (1968) med intervjuer gjorda av Sara Lidman och svartvita foton av Odd Uhrbom.

Odd Uhrbom fanns för övrigt i publiken när boken presenterades och gjorde följande förutsägelse:

“Vi ligger ganska nära att det kommer att bli en konfrontation i det här nya samhället också, och då är de här erfarenheterna också ganska värdefulla.”

“Ett nytt språk” – Ingela Johanssons bok, och de samtal som uppstått kring den, övertygar mig om att detta nya avsåg hela Sverige. Att gruvstrejken skapade (naturligtvis inte ensam) ett helt nytt samtal om samhället där det inte längre var självklart vems ord som räknades och vem som skulle lyssna på vem.

Strejkkonstbladder_1348En praktisk demokratisering. Där konstnärer och intellektuella spelade en stor roll inte genom att tala om hur det egentligen låg till utan genom att kliva ner från sina höga hästar och lämna sina institutionella positioner. För att istället träda in i ett myller av samarbeten. Som boken nostalgiskt redovisar, även om det finns klara likheter med dagens konstscen, till exempel just Konsthall C, denna ständigt undersökande och stenhårt lokalförankrade verkstad mitt i en gammal idealförort.

John Swedenmark
08-796 27 13 @jswedenmark @kulturarbetet

Kommentera den här artikeln