När Karin Wanngård (S) för två år sedan tog över som oppositionsråd i Stockholm ondgjorde hon sig över de ”skitjobb” som många unga tvingas ta.
Alliansen klagade på ordvalet och Karin Wanngård påpekade att det var arbetsförhållandena hon avsåg.
Men förra årets bok från Arena, Skitliv, visade tydligt att arbetsförhållandena hade skapat just skitjobb när det gäller anständiga arbetsvillkor. Arbetsvillkoren för unga hade dessutom försämrats kraftigt. I dag tvingas unga vänta på sms för att kanske få ett jobb för dagen, andra hoppar mellan visstids- och provanställningar och unga är mest utsatta för arbetsolyckor.
Det är en struktur på riktiga skitjobb som vi för bara något tiotal år sedan trodde var ett passerat stadium, likt encelliga cyanobakterier från ett forntida prekambrium.
Arena Idé återkommer nu med boken ”Stoppa skitlivet” om vad som bör göras; stoppa missbruket av tidsbegränsade jobb, förbjud vissa skiftscheman, stärk arbetsrätten och, till viss del, reglera bemanningsföretagen.
Förslagen är bra men återhållsamma. De beskriver en fundamental och grundläggande anställningstrygghet.
Och plötsligt står det klart att det extrema i stället får sökas hos de politiker som så målmedvetet förstört arbetslivet för våra unga.
Trots domar struntar alliansen i EU:s regler om att inte stapla tillsvidareanställningar på varandra, och regeringen förlänger nu provtjänstgöringarna från sex till tolv månader.
I jämförelse med alliansens ungdomspolitik känns cyanobakterier från prekambrium riktigt moderna.
