Att Stefan Löfven och Carin Jämtin i en debattartikel i DN i dag öppnar för en blocköverskridande regering efter valet nästa år har uppfattats som en sensation.

Det är det inte alls.

Det får mer ses som en pragmatisk utfästelse.

Visst har Sverige inte haft en regering över blockgränsen sedan 1950-talet, men risken att Sverigedemokraterna åter kan bli vågmästare i valet 2014 gör det nödvändigt att öppna för nya tankegångar inom oppositionen.

SD:s vågmästarroll har i dag bara resulterat i att alla frågor som inte berör invandring och arbetskraftsinvandring ändå har kunnat avgöras till alliansens fördel med Sverigedemokraternas fulla stöd.

Politiken runt arbetskraftsinvandring och asylpolitik har regeringen i stället klarat med stöd från Miljöpartiet.

Men en motsvarande lösning med en rödgrön minoritetsregering är fullständigt omöjlig.

Det är ett klart och viktigt besked. I alltför många länder har liknande samarbetsförsök lett till en urholkning av och tillbakagång för grundläggande humanistiska tankegångar.

Löfven slår fast att Socialdemokraterna aldrig kan samarbeta med Sverigedemokraterna, och något SD-stöd för en rödgrön regering är varken möjligt eller eftersträvansvärt.

När det parlamentariska läget är så osäkert är det inte heller förvånande att Löfven vill att Socialdemokraterna ska gå till val på sin egen politik och vill låta valresultatet bilda grund för överläggningar om regeringsbildning.

För starka bindningar kan annars försvåra för pragmatiska konstruktiva lösningar som i slutänden kan bli nödvändiga.

Men varför har då Löfven och Jämtin i sin debattartikel gjort skillnad på Miljöpartiet och Vänsterpartiet?

Miljöpartiet tilldelas en särställning som ”naturlig samarbetspartner” medan Vänsterpartiet sägs kunna ”ta ansvar när det behövs”.

Enligt Löfven beror det på de gynnsamma överläggningar Socialdemokraterna och Miljöpartiet har haft inför årets budgetarbete, men han anser inte att Vänsterpartiet för den sakens skull placeras på avbytarbänken i samarbetsordningen, där Centern och Folkpartiet helt klart redan sitter.

En ren Socialdemokratisk regering är önskemålet, men den politiska verkligheten lär öppna för fler partier.

Och visst är det en avsevärd skillnad på Vänsterpartiet och de båda allianspartierna när det gäller frågor som arbetsrätt, arbetsmiljö, lönepolitik och fackliga rättigheter.

Efter Centerpartiets språngmarsch åt höger under Annie Lööf är ett samarbete över huvud taget svårt att se.

Att Löfven och Jämtin ändå inte vill räkna bort Centerpartiet kan vara en flirt med Centerns stora minoritet som står kvar vid partiets forna mer humanistiska ställningstaganden.

För både Jan Björklund eller Annie Lööf torde en ministerposter i en socialdemokratisk regering dock vara skriande otänkbart.

Det är i praktiken omöjligt att se några som helst kontaktytor med socialdemokratisk politik i de ställningstaganden som dessa båda partiledare i åratal kraftfullt har ställt sig bakom.

Kanske hoppas Socialdemokraterna på en intern uppgörelse som för fram både nya namn och nya ståndpunkter inom partierna.

Kvar efter Löfvens utspel står alltså en i grunden realistisk bild av en osäker politisk verklighet.

Men att talet om större samarbete över blockgränsen skulle vara en sensation är kraftigt överdrivet.