Persbrandt och Draken

Mikael Persbrandts rolltolkning i Mig äger ingen – filmatiseringen av Åsa Linderborgs uppväxtroman – är ingenting annat än formidabel. Han går in i varje scen med en ny sinnesstämning, en ny kombination av stolthet och förtvivlan. Man skulle kunna kalla alltihop ”50 nyanser av alkoholism”.

Resten av filmen är bra mycket beigeare. Den skulle kunna vara mycket kortare, mycket snabbare och framför allt mycket smalare: en vidfilm där allting ändå bara händer i mitten av duken; kanterna stillastående kulisser.

En annan sak som blir outhärdlig genom överdriven upprepning är bruket att filma personerna genom fönster och i speglar, medan de står eller sitter och ser eftertänksamma ut. Till slut känns det som ett mantra som ska uttrycka människans kosmiska ensamhet. Och man börjar undra vem denna fönsterfluktare är och vad hen har för relation till berättelsen.

Endast i vissa sekvenser används filmmediet fullt ut, till exempel när en återkommande kameravinkel från miljonprogramsområdet där de bor både möjliggör tidshopp och berättar nånting om deras livsvillkor.

 

Klipp ur Mig äger ingen; distribution AB Svensk Filmindustri.

Och så är det scenen när pappan har nattskift och Åsa följer med på jobbet. Den är makalös. Arbetet (som annars bara omtalas) visar sig och får mytiska dimensioner, pappan visar sitt sanna hjältejag och man förstår hur mycket den dagliga ”kampen mot draken” kostar honom.

John Swedenmark
08-796 27 13 @jswedenmark @kulturarbetet

Kommentera den här artikeln